Kategoriarkiv: Uncategorized

PRESSMEDDELANDE 14-11-2019

PRESSMEDDELANDE 14-11-2019

Jonatan Fogelholm är Viirus nya administrativa ledare.

Viirus har utsett Jonatan Fogelholm (f. 1976)  till teaterns nya administrativa ledare. Jonatan Fogelholm efterträder Matilda von Weissenberg, som varit Viirus administrativa ledare sedan 2011. Von Weissenberg tillträder som ekonomi- och förvaltningschef på för Esbo Stadsteater i december 2019.

Fogelholm tar över uppdraget på Viirus i december: – ”Jag ser fram emot att få jobba med en konstnärligt orädd teater som känner tiden på pulsen och ständigt söker möjligheter till utveckling. Vid sidan om kärnverksamheten stöder Viirus det växande fria fältet med att fungera som plattform för gästspel och hämtar in nya vindar med internationella samarbeten.”

Fogelholm har erfarenhet av motsvarande arbete och har, i och med sitt arbete som teaterchef på Korjaamo Teater, festivalchef på Stage festivalen 2014-2017 samt senast som verksamhetsledare för Hangö Teaterträff, ett genuint intresse av att se på teaterns utveckling från olika vinklar.

Teaterns ledarskap delas med konstnärliga ledaren Jussi Sorjanen:  – ” Det kommer att bli intressant att jobba med Jonatan. Hans yrkeserfarenhet är idealisk för Viirus säregna struktur som och ena sidan består av en ensembleteater och å andra sidan som mottagare av gästspel. Utöver Jonatans yrkesskicklighet och erfarenhet får vi en empatisk och stabil person, så min framtidstro är stark. ”

I februari 2020 sätter Viirus, i samarbete med Nya Rampen, upp Hamlet All Inclusive, dramatiserad och regisserad av Jakob Öhrman. Succéföreställningen Berättelser 1-2-3-4 i nyöversatt finsk tappning och en nydramatisering av Jockum Nordströms böcker Sailor och Pekka i samarbete med Ensemble Bulleribock kommer att turnera hela våren. Dessutom fortsätter fjolårets succé, musikföreställningen Chelsea Hotel turnera. Vid sidan om teaterns egna produktioner kuraterar Viirus under konceptet Viirus GUEST med flera omfattande nationella och internationella kvalitativa och mångsidiga programhelheter.

INTERVIEW: Glitcher

(Interview in English below)

Teatteri Viiruksen taiteellinen johtaja Jussi Sorjanen ja ohjelmatuottaja Mirkka Maikola keskustelevat teatterin kahvihuoneessa tiistaina 11:34. He ovat edellisenä iltana käyneet katsomassa The Porn Horror Musical-esityksen.

Jussi: Väestöliiton tutkimuksesta löytyy tieto, että kuinka moni pitää pornoa kiihottavana. 30-40-vuotiaista miehistä reilut 90 prosenttia ja 75 prosenttia naisista kokee pornon katselun hyvin kiihottavaksi. ”1990-luvun alun jälkeen tämä osuus oli kohonnut miehillä noin 20 prosenttia ja naisilla noin 30 prosenttia.”

Niin tavallaan suhteutettuna siihen, miten merkittävä osa ihmisten arkea tuo ilmiselvästi on. Miten merkittävä asia porno on yhteiskunnassa, miten paljon sitä kulutetaan ja silti se on edelleen tabu.

Mirkka: Väittäisin, että se on nimenomaan teatterissa tabu. Tässä tulee se ydinkysymys, että miksi sitä on niin vaikea katsoa teatterissa. Se on niin vaivaannuttavaa. Väitän, että se on se, että ollaan siinä samassa tilassa ja teatteri kohtaa sen yleisön ihan eri tavalla kuin elokuvissa. Voit istua siellä elokuvateatterin pimeydessä ja tuntea mitä tahansa ja kukaan ei näe. Mutta teatterissa esimerkiksi näyttelijä näkee sinut. Tai voi olla, että ei edes näe, mutta sinä ajattelet niin.

Pornoa käsittelevissä teatteriesityksissä halutaan yleensä joko flirttailla pornon kanssa tai tarkoitus on shokkiarvo. Ja tämän esityksen pointti ei ole se shokkiarvo, vaan se vie teeman tosi paljon syvemmälle.

Jussi: Tässä esityksessä jyystetään, hangataan se pornon shokkiarvo pois.

Mirkka: Se on vähän sellainen Gaspar Noé-efekti. Alkaa tulla sellainen tunne, että eihän tätä pysty enää katsomaan. Siitä menee kaikki maku ja tunne pois.

Jussi: Tässä esityksessä ei tule edes mieleen kiihottua. Tulee ihan päinvastainen efekti. Hyvällä tavalla äärimmäisen epämukava esitys. Eilen kun menin himaan, niin mietin sitä, että tämä nyt ei ainakaan ollut keskiluokkainen esitys. Koska kyllä suurin osa suomalaisesta teatteritaiteesta on yhtä vaarallista kuin Katri Helenan musiikki. Eikä siinä sinänsä mitään vikaa ole, mutta se on hämmentävän kilttiä ja sovinnaista. Koska se on keskiluokan tekemää teatteria keskiluokkaisille.

Mirkka: Niin minkä takia me valittiin tää esitys? Muistatko? Siitä on palttiarallaa vuosi aikaa.

Jussi: Mä nyt muistan mun ensireaktion, joka oli hyvin intuitiivinen. Että jos esityksen nimi on Porn Horror Musical ja tekijät on nämä. Joista tiesin paljon vähemmän silloin kuin tiedän nyt. En ollut nähnyt esim. sitä The Thingiä (Viiruksen ohjelmistossa keväällä 2019).

Mirkka: Kyllähän me oltiin molemmat heti tosi innostuneita. Ja muistan että kuvailin tätä ideaa jotenkin niin, että 2010-luvun Nya Rampen, mutta feministisessä muodossa.

Jussi: Toistetaan pornoelokuvan kuvastoa ja pannaan. Vaikka siinä ei tapahdu oikeata penetraatiota. Sehän on tärkeätä muistaa, että se on vain sen kuvaston peilaamista. Mitään oikeata ei tapahdu. Sitten mä en tiedä miten suhtautuisin.

Mirkka: Niin, eihän tuossa edes ole alastomuutta. Vaikka koko ajan kuvittelet että on. Niillähän on vaatteet päällä koko ajan. Alastomuus on teatterissa tosi halpa keino säväyttää.

Jussi: Tämähän on siinä mielessä suoraviivainen esitys, että se otsikosta lähtien kertoo sisällöstä. Ja on melkein vielä siinä dramaturgisessa järjestyksessä: pornoa, kauhua, musikaali.

Mutta mitä tulee taiteen asemaan tai taiteen tehtävään. Ihan tosi harva taideteos on saanut minut provosoitumaan. En tiedä milloin viimeksi. Totta kai sillä tavalla provosoi, että tämä on ihan hirveätä paskaa, että miksi tälle on annettu rahaa. Että heti rahat pois taiteelta. Mutta sen sijaan viihde tekee sitä koko ajan. Olin aivan raivoissani jostain Temptation Islandista ja Ensitreffit alttarilla-ohjelmasta. Että ne ovat moraalittomia. Mutta eikös taiteen pitäisi olla tuollainen. Eikö taiteen kuuluisi provosoida? Niin kuin mäkihyppääjät ovat ottaneet rokkareiden aseman siinä yhteiskunnan paheksunta-asteikossa. Taiteen kenttä on ylipäätään valtavan keskiluokkainen ja kiltti. Sen sijaan viihde ja urheilu on ne vaaralliset.

Mirkka: Juuri näin! Viihde on vaarallisempaa kuin taide.

***

Interview with Glitcher, 15.10.2019

Mirkka Maikola: The Porn Horror Musical. How and when did you come up with the idea in the first place?

In the picture: Emelie Zilliacus and Josefine Fri Picture: Veronica Aspelin

Josefine Fri: It was a long time ago! It was actually when we did our first performance together, Sleepless in Montana at Theatre Academy in Helsinki. We had this idea to quote movies and put them together randomly and to build some kind of unlogical structure around it. We had this scene taken from actual porn movie with step dad and the step daughter. And the step daughter was a baby, like really a baby. I was playing the role and Emelie was playing the step dad. We thought that it was somehow disturbing and fun.

Emelie Zilliacus: There was also this turning point in the performance when the baby started to choke daddy and took the power from him.

Josefine Fri: The pop culture has shaped us and our generation so much. There´s brilliant material that most of the people can relate to and have some fantasy or illusion around. And we can deconstruct that experience. We also thought a lot about using porn as a material, taking dialogue straight from porn movies. First we started with porn from a really intelligent point of view. Thinking what books should we read, what kind of academic texts about porn. We came to a dead end and then we just came up with the name: Porn Horror Musical. We thought that was hilarious and out there. We decided to do that and forget all academic and intelligent choices. And we just went on with this name that gave us a lot of inspiration.

Emelie Zilliacus: There is also a new genre, gore, that has come up during the rehearsals. So now we actually have four different themes that we are dealing with. Firstly we were interested in porn and how much it shapes us. There´s so much to think about and reflect upon. And we are really intrestested also in horror genre, since we saw some kind of connection between porn and horror. There is a lot of similarities.

Josefine Fri: The same clichés and the same stereotypes are used in both. Horror can be also about pleasure. Some people get aroused of that.

Emelie Zilliacus: When you watch a lot of horror movies you go further and further with them. You watch first one and then you want more and even more. It´s the same thing with porn. There´s the seek of thrill.

Mirkka Maikola: We´ve had a lot of comments about this production since we released the info. The reactions have been devastated: I´m not going to watch that performance, it gross. One person commented that porn is something that you watch alone at home, not at theatre. But then we found this 2015 research by The Family Federation (Väestöliitto). It indicates that from men aged 30-40 over 90% feels that watching porn is arousing and of women 75%. And the percentage has risen since 90´s. There´s lot of questions in the air: Why this theme is not handled more in theatre or in art? Why it is so difficult topic? Why it provocates people? So what is you relation to the audience and their thoughts?

Emelie Zilliacus: During this week we have talked a lot about it. Porn is really something private and it gets really disturbing when you watch it together with people. People you might not know, or then they are your friends -or even your partner.

Josefine Fri: Porn has such a big part in our society. There is this double morality, and that is really interesting. If 90 % of men and 75% of women find it arousing and it is still something we are not speaking about. It´s really private, but still so many things are sold with sex. Porn is somehow dirty or shameful, but it´s out there in our society, everywhere. But if we as a performers label it as porn art, people find it disturbing. Because the theme is so private, people feel that we are doing some kind of intrusion into their lives. It´s something they watch at home and maybe feel shame of joy or whatever and now it´s there on stage and you are surrounded by people. And that can feel really intimidating. Because the gaze is really…you can´t watch it as you were used to watch it because you are in a public place.

Emelie Zilliacus: And with that gaze we want to somehow provocate new thoughts. While you watch it, you start to think about new things and feel new emotions. And it´s really strange for us also to do it on stage.

Josefine Fri: We are not trying to be anti-porn. That´s really important for us. But that relationship is really interesting. If the statistics say that many people get aroused by porn, there must be people who in public are anti-porn and then they go home and watch porn.

Mirkka Maikola: What is the gaze in the performance. Is it audience´s gaze towards you or yours for audience? Or both ways?

Emelie Zilliacus: We would like it to be also some kind of game of not really knowing where the gaze is. Of course we want to keep ourselves as a subject, not object.

Josefine Fri: It´s a fine line for us. When we perform it, the whole process is about how does it feel in my body when we do this. With that we had to work a lot on because in a way we shut down ourselves. We are there with the audience but we have shut down, and just do it automatically. Because it is really embarrassing for us too. And I think this is the soft part of the performance. I feel embarrassed and I know the audience feel embarrassed. It´s a heavy subject that we are dealing together with audience. It is hard. It is hard for us and it is hard for audience.

Emelie Zilliacus: That´s the core. The connection between us two and the audience. And that´s really nice when you find that connection. We are there in these characters but deep down we are us ourselves and everybody knows it. Nobody is thinking that we are daddy and Riley for real. 

Josefine Fri: I think it´s also about getting the audience participate somehow with themselves. They sit there and they feel shame. It is an interesting feeling to feel ashamed publicly. Or be embarrassed. That can really make things to happen. Even if we do the same thing over and over again on stage. We are doing the same thing, but the audiences thoughts and feelings change constantly. It´s the constant wonder of ”How am I going to watch this? Should I do this with my body, should I look away, should I look straight. How should I tackle this?” And I think that´s the core of porn as well. How do we look at porn. Do we look away?

Mirkka Maikola: What kind of reference material have you used in the performance?

Emelie Zilliacus: All the porn scenes that we do are from real porn movies or clips. We chose the ones that we most enjoyed. The dialogues in porn movies are amazing!. They are so simple and you know why they say these things. They just have to lead to the core action. It´s extra, but you need somehow the story, the bridge over to the fucking. And in these movies there´s always the line ”she´s 18”. They have to say it, because otherwise it´s illegal.

The first part of the performance is transcribed straight from porn movies. We have also some codes from the actual sex scenes, like choking and spanking.

Josefine Fri: Almost everything we do on stage is from the real porn. It´s shocking when you watch brutal or hardcore porn. It´s really violent. When we do it on stage, it feels like sexual assault and we are thinking how we can do it. But no, it is from real porn.

Emelie Zilliacus: We did not even watch hardcore porn, we watched mainstream porn, step daddy, step daughter. That is mainstream. Choking and slapping is mainstream nowadays.

Mirkka Maikola: What about the sounds and the music in the performance?

Emelie Zilliacus: Composer and sound designer Oscar Fagerudd has done the most of it. There´s a lot of references from pop music. And the songs that we have are really special ones. They are today´s pop culture things. Some are bit older songs, but they have given a lot to the pop culture. The sounds in the porn scenes are quite the same as in the real porn movies. Some nice little guitars when it is supposed to be romantic.

Josefine Fri: It is kind of really shallow take on music. It´s not really not deep at all, not intelligent. Just background music.

Mirkka Maikola: You also made your own theatre group for this performance. You did not want to do this performance at the theatre school. Why is that?

Josefine Fri: The idea of starting our group has been present for us during the past three years. We knew that we wanted to start our own art collective. But it was with this performance that we thought that ok, now we have to do it. It has been a dream, but now it came a reality.

 Emelie Zilliacus: And we wanted to be in a professional theatre with this performance. We thought that Viirus could be the one. We knew that this idea is not going to go through in many places.

Josefine Fri: We also wanted to create autonomous atmosphere where we do our own stuff and do everything ourselves. Of course that has shown now with this performance that it is impossible to do everything. But the idea is there; to actor to not to be caught in a role of actor. To be someone else, to be more involved.

Emelie Zilliacus: And also to us to act as directors has been really nice. To direct one another.

Josefine Fri: We have broken out from the whole director thing. We are acting and directing and it´s for us just creating. It´s been a fluid process.

Mirkka Maikola: Do you have manifest for your group?

Emelie Zilliacus: We have written this text about working gently. This is just art, it´s nothing more than art. That line has been really present in this work, because we have noticed that there´s a lot to do. When it´s just two of us in charge of everything -except the sound. We have noticed that this is maybe not possible. Next time we are going to have at least a producer. That would be amazing.

Josefine Fri: For us the main part of the manifest that we relate to especially now, is the process before the end product. If we have a shitty process, we are stressed, we don´t sleep, we don´t have time and then in the end we have the product. But what does it matter?

We are working really hard to not work too much. And somehow it relates to feminism. Creating a soft working environment. Not to be hard on oneself. The pressure also comes with stress. The ambition of being the good girl and being the good student and being the good artist. For us it´s been all about ”just fuck it” -mentality. We have this rule that if we don´t remember the lines on stage, it´s ok. If we lose face and start laughing, it´s ok. There is space for everything. That has been very important step for us. To think ”Fuck it, this is our show, we own it.” Nobody knows how it´s going to go. It´s only us. If we forget our lines, we can ask our characters: what is my line? We can do thing intentionally sloppy. This has been for us the feminist approach. Not to be perfect, to have fun to be out there. Owning our own piece.

Emelie Zilliacus: We become more present in the actual show. When there is not this pressure: ”I have to know this line, I have to sing this perfectly”. We were thinking all the time how we can make process easy. Yesterday we noticed that it´s was so fun to do this show. It´s not the main thing in the performance that the line has to be exactly right.

Josefine Fri: There is space for fuck-ups. Thats´s for us feminism. There is space to be bad. To be a bad actor. Bad singer. Make a bad performance. It´s just art.

**

Viirus GUEST / Glitcher: The Porn Horror Musical at Teater Viirus 16.10.-25.10.2019
Tickets at the door and Lippu.fi
www.glitcher.info
www.viirus.fi/glitcher-the-porn-horror-musical/

INTERVJU: Livet i Roulettenburg, vänta, är det… Jessica Raita?

Det är tisdag eftermiddag på Teater Viirus. Vi, Ellen Forsell och Anna Hiitola, sitter här i skådespelarnas loge tillsammans med Jessica Raita, som är en av skådisarna på Viirus. Kvällens Roulettenburg-föreställning börjar om en timme, men innan dess blir det intervju med Jessica.

Jessica Raita är skådespelare på Viirus
Foto: Kimmo Metsäranta

Jessica har utbildat sig till skådespelare, eller närmare sagt magister i skådespelarkonst, i Teaterhögskolan i Malmö, en utbildning som tog fyra år. Hon har även gått utbildningen vid Karis folkhögskolas teaterlinje. Jessica förklarar att så gott som alla skådisar på Viirus har gått någon högskoleutbildning, men att man även kan jobba sig fram i teatervärlden utan en skådespelarutbildning.

När vi frågar om hurudana arbetstider Jessica har, är svaret mycket ospecificerat. Hon berättar att arbetstiderna är varierande. Repetitionsperioden för en pjäs är vanligtvis cirka åtta veckor lång, varav ensemblen under de sex första veckorna oftast arbetar mellan kl. 10 och 16. De två sista veckorna är intensivare, då arbetar de mellan kl. 10 och 14, sedan har de paus och fortsätter åter kl. 18 – 22. Men som sagt är arbetstiderna mycket varierande eftersom skådespelarna emellanåt har hela arbetsdagar och emellanåt endast kvällsrepetitioner.

Jessica berättar att fördelarna med att vara skådis är att hon får göra vad hon tycker om, och att hon får jobba på en kollektiv arbetsplats där alla har samma mål. Det blir aldrig tråkigt och man vet att man snart jobbar med en helt annan pjäs. Nackdelarna är i sin tur de sena kvällsrepen som gör det svårt att ha fritidshobbyer och som tar av familjetiden.

Intresse för att prova nytt är lämpligt för skådespelaryrket, säger Jessica. Lyhördhet, kreativitet och fantasi är även bra egenskaper att ha, samt samarbetsförmåga och att våga misslyckas.

Jessica Raita i Roulettenburg (i mitten).
Foto: Noora Geagea

Gällande att ha Viirus som arbetsplats använder Jessica orden ”hemskt tacksam, hemskt lyxigt”. Hon värdesätter möjligheten att få vara delaktig i beslutsfattande och att ”alla rör i samma gryta”. Viirus är öppet och kreativt och allas åsikter blir hörda. Alla engagerar sig och bryr sig om varandra.

Jessica berättar att skådespelaryrket inte alltid varit självklart för henne, utan att hon i högstadieåldern hade teater som hobby, men inte trodde att det skulle bli mer än det.

Jag tänkte att jag var för blyg, att jag inte skulle våga.

Trots allt är Jessica verkligt glad att det gick som det gick. Fastän det är ”svårt att säga alltid” tror hon att teater är något som hon alltid kommer att vilja arbeta med.

Efter att vi frågat hurudan Jessicas uppfattning av skådespelaryrket är, uppstår det en kort tystnad. Hon blir tvungen att ta sig en liten tankepaus, men sedan kommer ett bestämt svar.

När man står på scen tillsammans med resten av ensemblen och alla är där tillsammans just då, skådisarna och åskådarna, är stunden kommen. Det är den stunden man har arbetat för och alla i rummet får vara med och ta del av den.

Jessica förklarar även hur alla är delaktiga på scenen.

Jag tänker inte att nu är det jag,  JAG, utan vi får alla ta del av strålkastarljuset. Det är det fina med att göra en föreställning, att alla är engagerade och man gör det tillsammans.

Slutligen frågar vi hur det har varit att förverkliga just Roulettenburg. Då sprider sig ett leende i Jessicas ansikte och hon berättar att det har varit både lätt och svårt, med många monologer och att det har varit ”svårt att greppa pjäsen”, eftersom den är en helt egen värld. Sättet hon säger det på ger oss ändå intrycket av att denna värld i fråga är något hon njuter av.

Se Jessica i Roulettenburg – trailer!

**

Nu har stämningen börjat stiga och de andra skådisarna börjat dyka upp för att göra sig klara. Vi tackar för intervjun och så bär det förväntansfullt iväg till soundcheck.

Ellen Forsell och Anna Hiitola,
PRAO-elever på Teater Viirus

Pressmeddelande 25.9.2019

Pressmeddelande 25.9.2019
Får publiceras genast

Fortsatt turné för Viirus barnfavorit Berättelser 1-2-3-4

Efter att ha framförts mer än 50 gånger för ca 2 000 barn i åldern 3-7 år, kommer Berättelser 1-2-3-4 nu att sättas upp på finska! Från och med 5.10.2019 turnerar Viirus och Ensemble Bulleribocks samproduktion både som Berättelser 1-2-3-4 och Kertomuksia 1-2-3-4. Föreställningen är baserad på Eugène Ionescos Berättelser-böcker. På Viirus regisseras pjäsen av teaterns egen Oskar Pöysti. På scenen ses Meri Anna Hulkkonen och Robert Kock. Janne Vasama står för scenografin och Kristian Ekholm för ljudplaneringen.

Berättelser 1-2-3-4 och Kertomuksia 1-2-3-4 är en upplevelse full av infall, musik och magi. Publiken möter flickan Josette som varje morgon knackar på sina föräldrars sovrumsdörr. Men de vill oftast bara sova, tycker hon. Kvällen innan har de kanske gått på teater, kanske på restaurang, kanske har de till och med ätit surkål. Men om mamma och pappa vill sova, kan man ju underhålla sig själv! Josette och hennes hund börjar berätta märkvärdiga historier för varandra. De flyger till månen, de spelar musik, plötsligt börjar det kanske växa blommor överallt.

Föreställningen turnerar fr.o.m. 5.10.2019 och kan beställas till kulturhus och daghem under hösten 2019 och våren 2020. Berättelser 1-2-3-4 hade urpremiär 10.4.2018.

Premiärinbjudan:
Viirus och Ensemble Bulleribock välkomnar pressen att delta i premiären av Kertomuksia 1-2-3-4 lördag 5.10.2019 kl. 11:00 eller 13:00 på Kutitus-festivalen (Esbo kulturcentrum, Kulturplatsen 2, 02100 Esbo). Föreställningen pågår ca 50 min. Anmälningar till kontaktuppgifterna nedan. 

Mera information:
www.viirus.fi/berattelser-1-2-3-4/

Turnéproducent Veronica Aspelin
[email protected]
050 444 0344

 

Interview: SCHREI productions

It´s been a   l   o  n  g  summer and Viirus Program Producer is quietly contemplating all the upcoming work to be done. She is walking calmly along the Välimerenkatu street towards the theatre when suddenly electric scooter in full speed hurtles behind her without any warning. At the same moment big black dog starts barking at her in front of the Alepa store and very persistent telemarketer is calling to her for umpteenth time to trying to sell her a designer collection of gilded Siberian kitchen knives. Damn it! Can´t one have some privacy here? She starts kicking small stones on the pavement and swearing to herself until she understands that it might be good idea to calm down a bit. It´s only Monday. She steps into the theatre lobby and her mood is already getting better. Schrei-collective have gathered there for their morning rehearsal and are sipping their coffee and tea before that. Program Producer decides to talk to Viola Othilie Tømte who is the artistic leader of the group. Maybe it will be a soothing thing to do.

***

Viirus Program Producer: Hi Viola! My day was already going gravely downhill, but luckily I saw you here! Your premiere is already this week´s Thursday, so you must be excited.

Just wondering, this topic of your performance, Schrei vol. 3, is about female anger. Very intriguing theme -not that I personally would ever be angry… From where this all started?

Viola Othilie Tømte: It came from the quriosity of exploring anger. And especially how women were portrayed in it. I was of looking it from the point of views of art and society and also from personal viewpoint.

I became interested in anger specificly because it felt for me the most misunderstood portraits. Often in [fictional drama] things were twisted or I did not really recognize what the portrait even was about. I want to understand more of this dynamic. And to understand these kind of portaits of anger or female anger that I did not necessarily agree on, I realised that, okay, maybe I have to embrace them a little bit and not just resist them: ”that´s wrong and that´s wrong”.

What happens if I can actually embrace this kind of thing, or this emotion: anger. And this twisted portrait that I don´t really understand. Can I see it from the other point of view?

Viirus Program Producer: That´s very courageous to go to the unknown paths of human emotions! What kind of material was inspiring you?

Viola Othilie Tømte: I have always been interested in Greek tragedies, ”the old theatre stuff”. They have their typical themes and problems, and there´s kings and queens and so forth. We don´t have that kind of culture today. But many things they were dealing there, like love and betrayal, are these very human things that we are still dealing with today, thousands of years later. Even though we advance in our society, the emotions are quite the same.

Nevertheless the stories of women in the Greek tragedies were written by men, as so many other stories of women throughout history. As a counterweight to these male-dominated narratives, in the 1960s and 70s, a feminist performance art movement developed in which female artists uncompromisingly created their own expressions, on their own terms, without men’s interference. Inspired by interviews in the book Angry Women [edited by A. Juno and V. Vale], we also explore this movement, how these women expressed female anger, by being just that, angry. In addition to this we also use autobiographical material in the performance.

Connected to the thematics of the performances is also Euripides´ Medea, this woman who is kind of symbol of raging woman. She is so mad that she kills everyone, she kills even her own children. She becomes this kind of this symbol of ultimate, mad, crazy woman and there is the anger there. Where does it come from? To where is it connected to? That is the historical reference I´m interested of. She is still coming back!

Viirus Program Producer: Do you think the portrait of Medea is just a twisted portait of woman without any connection to this time – or should we on the contrary embrace the Medea´s tradition?

Viola Othilie Tømte: Medea´s story in the beginning was just a myth and Euripides wrote a play about her, a tragedy. But there have been also modern writers that have been writing her story, like Christa Wolf for example. I think her story is much more complex than in Euripides´version.

And I think it´s little bit the same thing with anger itself. It is more complex than one might think and it might be more connected to social structures.

Viirus Program Producer: I guess you can notice in a everyday life how woman´s rage is interpreted different way than man´s rage. If a woman is showing her emotions in social situation, it is interpreted for losing your control. But if a man is expressing strong emotions, it is interpreted as firmness and showing your strenght. There´s a huge gap in there.

 Viola Othilie Tømte: Yes there is quite clear difference in how we accept and receive intense or aggressive speech from women and men. And it´s something we should be aware of and start to make some changes. In everyday life, who do we listen to and who do we take for serious?

It´s somehow easier to make fun of woman showing her anger, it´s easier to make a silly drawing or whatever. I think that´s something we really have to change.

Also suppressing your anger and not really letting it out…I´m not necessary saying that we should be raving mad all the time. But holding it back and suppressing it is not right either. When suppressed anger comes out, maybe it comes so much harder than if you just let it out gradually. And that´s also something that interests me with anger. When we suppress it and suppress it and suppress it and when it finally bursts, it can be so big and so violent.

It does not necessarily need to be so. It could be something we could talk about more regularly and can also be allowed to exist. Then anger would not necessarily had to be this destructive force, it could also be more creative force. In the anger there is a lot of force and I don´t think that force necessarily needs to be just destroying. It can also clean the air. It can be creative force, if we just know how to deal with it. And not suppress it.

Viirus Program Producer: In your collective there is artists from at least three different nordic countries: Sweden, Faroe Islands and Norway. How did you meet?

Viola Othilie Tømte: I started the group itself after graduating from Norwegian theatre academy in 2016. My graduating performance from the academy was first ever Schrei-performance. Then I knew I wanted to keep working on the same concept, so I started this group.

I did another performance 2017, Schrei volume 2, together with light and sound designer Jesper Berger. These two performances were solo performances, just me exploring. Then I decided I wanted more performers on this theme. Basically the first two people that came into my mind were Mariann Hansen and Klara Wenner Tångring. I knew them as great performers, but they also had interest in the thematics of the performance. They have slightly different background than I have and I was also hoping to create meeting point between three of us. Meeting point where we could share both knowledge, but also our different techniques working with theatre.

It was basically the three of us who started working and then I asked Johanna Dahlbäck, our scenographer to join. She and I both went to the same school, so I knew her from there.

Viirus Program Producer: Mariann and Klara, where did you meet them originally?

Viola Othilie Tømte: Mariann was an exchange student in Norwegian Theatre Academy. So I knew her from there. Klara I know from way back. We went to summer theatre course at theatre academy in Sweden. We also worked with theatre company called Instabili Vaganti Compagnia Teatrale in Italy for six months. So yeah, Klara is an old friend.

Viirus Program Producer: You have been rehearsing this piece quite a lot in different residencies?

Viola Othilie Tømte: Yes our first residency was in November last year. It was in Norwegian mountain area, very beautiful spot in there! Then we also had working period in the spring. In between we were in our home countries Norway, Faroe Islands and Finland, but we had period where we would work and share our work through Skype. And then we got together in here, in Helsinki.

Viirus Program Producer: How does the fact that you are from different countries effect to the performance?

Viola Othilie Tømte: It does effect the performance I think. And then in another way, we don´t maybe notice this so much anymore. We use all our languages and the perfomance is mixing Swedish, Norwegian and Faroese. And as we are living in different countries, we also bring slightly different experiences to the theme of the performance. I think the topics of female anger and feminism are slightly different in the different countries we are living in. That´s also something that I think effects the work process and the performance.

Viirus Program Producer: What about the people who are not yet acquainted with the themes of the performance? Or do not identify it in their lives?

Viola Othilie Tømte: I don´t think that´s necessarily a problem, it could also be a good thing. With this performance we want to start a dialogue, to start the talk about these topics. And if this dialogue does not already exist, it does not mean that it can´t get started. It´s not that you have to have a specific background to understand this performance. It´s not like you have to have studied feminism for years to understand it. It is also quite visual and sensoric performance, so you don´t need specific background knowledge. I do really hope that if this discussion does not yet exist, we can awake those questions.

Viirus Program Producer: How about the visual side, what are we going to see – or feel, on stage?

Viola Othilie Tømte: We do have quite physical and vocal approach to our theatre work, so the performance is quite visual and sensoric. When you enter the space, you can allow yourself to not necessarily understand everything with your brain, but also being receptive with your body. It is kind of a journey we are taking together there. We are probably going to ask some questions from the audience, but if one does not want to answer or take part, it´s also ok. We are not going to go raging mad if you don´t! (laughing)

Viirus Program Producer: You are also touring with the performance?

Viola Othilie Tømte: Yes we are going first to Faroe islands to perform there [Mentanarhúsið í Fuglafirði] and then we are going to Norway after that. In Norway it´s in Fredrikstad where I went to theatre school, at Blå Grotte culture house. We are also hoping to tour more, but these are the places we know now.

Viirus Program Producer: It´s great that you decided to have the premiere here in Helsinki as part of Viirus GUEST programme! But what kind of people should see the performance, is it for everyone?

Viola Othilie Tømte: When we had working process showing in Norway, in the beginning of the project, one person said after the performance that he felt like the performance was not only about female anger, but dealing universally with anger in society. I thought it was very beautiful comment. Our starting point is the fact that we are women and we have felt this balance between male and female. Also kind of exploring this…

Viirus Program Producer: …rage in the society?

Viola Othilie Tømte: Yes!

***

Viirus Program Producer has regained her impeccable good mood. She heads back to the Välimerenkatu street to grab something for lunch from Alepa. If the angry, barking black dog is still there, she will definitely bark back. One should not always suppress your feelings.

***

SCHREI Productions: SCHREI vol. 3 
World premiere 5.9 at 19:00
Other performances 6.9 / 7.9.2019 at 19:00. Only 24 available seats/performance. 
After the performance at the 7th of september the audience is welcome to stay for an artist talk with the creators of SCHREI vol. 3.

Intervju: Berättelser 1-2-3-4

Viirus och Ensemble Bulleribocks turnéproduktion Berättelser 1-2-3-4 fick urpremiär 10.4.2018 och har därefter spelat mer än 50 föreställningar för hundratals ivriga barn runt om i landet. Här nedan berättar föreställningens skådespelare Meri Anna Hulkkonen och Robert Kock samt turnétekniker Josef Donner om några erfarenheter och höjdpunkter från den gångna spelperioden, samt vad vi har att vänta av den finskspråkiga urpremiären i oktober 2019.

Meri Anna, berätta lite om Ensemble Bulleribock och hur det här samarbetet uppstod med Viirus för ett drygt år sedan?

Foto: Meri Anna Hulkkonen

– Det är alltså jag som står bakom och representerar Ensemble Bulleribock, som faktiskt inte är något direkt ensemble, utan enbart jag själv och de härliga typer jag väljer att samarbeta med kring olika produktioner. Som Robert Kock, i det här fallet! Vi hade redan länge diskuterat ett samarbete mellan Viirus och Ensemble Bulleribock och pjäsens regissör Oskar Pöysti och jag jobbade just då ihop med ett annat program. Vi satt en dag vid sminkbordet och bläddrade i Eugène Ionescos Berättelser-böcker.   

– Hembiträdet får bli en hund, sade Oskar.

– Såklart, tyckte jag!

Foto: Meri Anna Hulkkonen

– När jag får möjlighet att sätta upp teaterföreställningar för barn och unga så föredrar jag att arbeta med teman och en handling som breddar allmänbildningen och berikar innehållet för målgruppen. Jag behöver själv också bli lite galet förtjust i helhetsidén för att kunna påbörja produktionsarbetet. Gällande Berättelser 1-2-3-4 finns faktiskt författaren Ionescos första berättelsebok i min egen bokhylla och den tillhör en av mina älsklingsböcker. 

Josef, du är tekniker för föreställningen. Hur har det varit att jobba med Berättelser 1-2-3-4 ur ditt perspektiv, bakom spakarna?

– Föreställningen är jätterolig att köra bland annat för att det finns så många olika scener, känslor och effekter i den. Det gäller att vara på hugget och tajma sina stick rätt. Till en början kunde det leda till vissa komiska situationer.

Foto: Meri Anna Hulkkonen

– Det bästa har varit att se hur bra föreställningen passar in oberoende av utrymme och hur det i sin tur kan ändra på känslan. Av rent tekniska skäl föredrar jag ändå lokaler med lite mer plats.

Har ni som skådespelar några personliga favoritscener i föreställningen?

– Det har jag nog, men dem kommer jag ihåg bara på plats, just i samband med en föreställning. Jag har ett lite traumatiskt förhållande till just den här pjäsen, av någon anledning. Det finns en “bug” i hjärnan, som gör att jag inte kan tänka på föreställningens inre värld utan att samtidigt befinna mig i den på riktigt, alltså fysiskt på jobbet med scenografi och allt. Annars är det bara suddigt, konstaterar Meri Anna.

– Jag har många favoriter! Hela hiss-episoden får mig fortfarande att skratta högt, säger Josef.

Ni har ju turnerat runt hela landet, från Hangö till Vasa, Åbo till Tammerfors – finns det någon föreställning som har varit extra minnesvärd eller speciell?

– Det har varit härligt överallt. Hittills har jag haft en “Olipa kivaa”-känsla efter varje föreställning. Men jag minns att jag var extra glad efter en spelning på Gamla Rådhuset i Åbo. Det var daghemsgrupper i publiken, men jag kände en stark likvärdighet mellan barn och vuxna, berättar Meri Anna.

Foto: Meri Anna Hulkkonen

Och i oktober får föreställningen till vår stora glädje urpremiär på finska under namnet Kertomuksia 1-2-3-4. Vad kan den finskspråkiga publiken vänta sig av pjäsen, förutom bytet av scenspråk?

– Teater kan ju upplevas på vilket språk som helst, men upplevelsen blir förstås lite annorlunda om man inte förstår språket. Därför känns det jätteroligt att också den finskspråkiga publiken ska få se Berättelser 1-2-3-4 på sitt modersmål. När man har hittat en fin, välfungerande föreställning som man som skådespelare inte ens själv tröttnar på att spela, vill man förstås att så många som möjligt ska få ta del av den. Föreställningen kommer nog väldigt långt att förbli den samma på finska, även om vissa rytmiska nyanser varierar och språket kan erbjuda möjligheter till nya påhitt.

Turnébokningar

Berättelser 1-2-3-4 och Kertomuksia 1-2-3-4 kan bokas för hösten 2019 och våren 2020 på mejladressen [email protected] eller numret 050 444 0344. 

Intervju: Internationella barnboksdagen

I dag firar vi internationella barnboksdagen och det vill vi uppmärksamma genom att lyfta en av Viirus frilansande skådespelare, Meri Anna Hulkkonen, som har medverkat i flertalet produktioner baserade på just litteratur riktad till unga. Meri Anna har bland annat setts i föreställningarna Krakel Spektakel, Loranga, Masarin och Dartanjang, Lilla Anna och Långa Farbrorn, och nu senast i Viirus och Ensemble Bulleribocks samproduktion Berättelser 1-2-3-4 (2018), baserad på Eugène Ionescos barnböcker. Berättelser fortsätter också turnera redan i oktober 2019 – nu i finskspråkig tappning under namnet Kertomuksia 1-2-3-4. Längre ner i intervjun avslöjar vi även Viirus turnéproduktion för våren 2020, i vilken Meri Anna också skådespelar för en ung publik. Trevlig lässtund!

Foto: Janne Vasama

– Egentligen tycker jag inte om att kategorisera vissa verk eller föreställningar som just barnböcker eller -pjäser, utan för mig är det bara litteratur eller teater, för alla. Målgruppstänket är relevant inom marknadsföringen, medan jag själv gärna undviker att lägga den här typen av etiketter på konst, förklarar Meri Anna.

.

Meri Anna berättar att hon alltid har intresserat sig för berättelser och redan som barn och tonåring sysslade hon med isbalett och framförde flera traditionella sagor såsom Askungen, Snödrottningen och Jorden och Vingarna. Under några år då Meri Anna var bosatt utomlands fick barnlitteraturen mindre utrymme i hennes liv, men då hon själv blev förälder återupptäcktes intresset för genren.

– Utöver litteratur har även bildkonst alltid stått mig nära hjärtat och att själv teckna är viktigt för mig. I barnböcker sammanförs ju ofta de här två uttrycksformerna, fortsätter hon. Välskriven litteratur för unga ska utveckla läsarens tänkande, förtydliga och avdramatisera det svårbegripliga och ge fantasin möjlighet att flöda fritt.

Meri Anna konstaterar att hon skulle kunna lista minst hundra barnböcker hon gillar, men ett urval favoriter är ändå Stina Wirséns småbarnsboksserie Vem-böckerna (2005-2016), samtliga böcker av Inger och Lasse Sandberg, och i kategorin skönlitteratur ligger Barbro Lindgrens verk om Loranga (1969, 1970) Meri Anna varmt om hjärtat.  

– Jag tycker om den odisciplinerade vildsinthet som finns i både Loranga och i Christina Anderssons böcker om Jakob Dunderskägg (1969-1977). Jag ser fram emot att sätta upp och medverka i en produktion baserad på de här verken av Andersson på Skärgårdsteatern inkommande sommar.

Foto: Meri Anna Hulkkonen

För att Meri Anna ska vilja framföra ett litterärt verk på scenen krävs det förutom att boken är välskriven och intressant också att den väcker en stark passion och inspiration hos henne.

– Jag har lätt att förälska mig i välskrivna och vackert illustrerade berättelser, vilket i sin tur inspirerar till att leka vidare med, leva ut och dramatisera den världen.

Hon tillägger också att hon personligen inte har något större intresse av att göra teater baserad på romaner, även om de kan vara fantastiska böcker.

– Romanens värld och handling krymper på scenen eller filmduken, vilket gör att jag föredrar att arbeta med fragmentariska berättelser, där arbetsgruppen ges utrymme att leka med historien, hur den inleds och var den slutar.

Några verk som ingår i den här kategorin är Eugène Ionescos Berättelser-böcker, vilka uppstod spontant medan författaren hittade på fantasifulla sagor för sin dotter. Senare skrevs de ner och fick tillhörande illustrationer.

– Jag kunde inte låta bli att föreslå att vi skulle göra teater baserade på de här absurda sinnelandskapen, berättar Meri Anna.

Foto: Janne Vasama

I Berättelser 1-2-3-4 (urpremiär 10.4.2018) stod hon på scenen tillsammans med Robert Kock som också musicerade i föreställningen. Viirus egen Oskar Pöysti gjorde regidebut med pjäsen, Janne Vasama ansvarade för scenografi, kostym och ljus och Kristian Ekholm för ljudplaneringen. Josef Donner har verkat som föreställningens turnétekniker. 

Våren 2020 lägger Viirus upp ytterligare en turnéproduktion riktad till barn i åldern 6-10 år. Produktionen som görs i samarbete med Ensemble Bulleribock baserar sig på Jockum Nordströms prisbelönta verk om Sailor och Pekka. Med trotsig humor, några slarvigt slagna bluesackord och mycket berättarglädje ger vi oss ut på turné med en föreställning om hunden Pekka och hans vän sjömannen Sailor. I industriförorten i skuggan av den stora världen, där Sailor och Pekka bor, består livet av små vardagliga handlingar. Man går på marknaden, man hjälper Fru Jackson att tapetsera, man stannar upp och beundrar de stora lastfartygen. 

Källa: Rabén & Sjögren
Rättigheter: Rabén & Sjögren Agency, Norstedts

Sailor och Pekka-böckerna lämpar sig utmärkt för att framföra på scen, berättar Meri Anna ivrigt. Visst kommer vi att behöva arbeta ganska mycket med texterna och vissa scener kommer nog att bygga på helt nyskrivna inslag, men vi ser förstås också till att bevara och respektera verkens ursprungliga innehåll och känsla.

Meri Anna kommer själv att stå på scenen tillsammans med Robert Kock och Matti Raita. Föreställningen regisseras av Lidia Bäck, Oskar Pöysti står för dramaturgin, Janne Vasama för scenografi, kostym och rekvisita och Viirus tekniska chef Atte Pukero för tekniken. Föreställningens musik produceras av arbetsgruppen.  

– Musiken är en viktig del av pjäsen, konstaterar Meri Anna.

Det råder knappast något tvivel om att Meri Anna brinner för både barnlitteratur och -teater och avslutningsvis förtydligar hon ännu sin egen syn på vikten av, men också det fina i att spela för just en ung publik.  

– Teater är en viktig konstform som ska vara tillgänglig för alla, inklusive barn. I föreställningarna återspeglas samhället, de lyfter och konkretiserar historier ur olika världar, om livet och allt levande. Genom att samlas kring teaterföreställningar upplever vi och blir varse om saker hos oss själva, samtidigt som vi känner samhörighet. En ung publik är ofta extra uppriktig och transparent i sin respons för föreställningen och barns närvaro är stark och inställningen fördomsfri.

Boka föreställningarna

Kertomuksia 1-2-3-4 får finskspråkig urpremiär i oktober 2019 och kan nu bokas av turnékoordinatorerna Robin Reuter ([email protected]) och Veronica Aspelin ([email protected]). Mera information och trailer: www.viirus.fi/kertomuksia-1-2-3-4/

Föreställningen om Sailor och Pekka får urpremiär våren 2020. Preliminära turnébokningar riktas till ovannämnda kontaktuppgifter. Mera information finns snart på Viirus hemsida.

Viirus rekryterar: TEATERTEKNIKER

(Suomeksi alla)

Viirus är en svenskspråkig ensembleteater på Busholmen i Helsingfors. Teaterlokalerna på Medelhavsgatan 14 inhyser en stor och en mindre scen samt ett galleri, där vi uppför såväl egna produktioner som gästspel. Dessutom bedriver Viirus aktiv turnéverksamhet. Viirus tekniska team ansvarar för teatertekniken och tekniska ärenden i utrymmena.

Vi söker nu en TEATERTEKNIKER med förmåga att arbeta både självständigt och i team, inledningsvis för ett ettårigt heltidskontrakt. Arbetet omfattar både Viirus egna produktioner, turnéer och gästspel. Arbetsspråket är huvudsakligen svenska och finska, ibland även engelska.

Till huvuduppgifterna hör att
– fungera som ljud-, ljus- och videotekniker
– fungera som turnétekniker
– bygga och nedmontera scenografi och läktare
– bygga och nedmontera föreställningarnas teknik
– köra ljud, ljus och video i Viirus egna produktioner
– sköta uppehåll och service av teknisk utrustning
– delta i det gemensamma arbetet för teaterns väl

Vi förutsätter för arbetet lämplig utbildning, kännedom om ljud-, ljus- och videosystem, körkort (B) samt minst två års relevant arbetserfarenhet. Dessutom uppskattar vi om du har C-körkort samt erfarenhet av audiovisuell planering och design.

Vi erbjuder en konstnärligt ambitiös arbetsplats med en stark arbetsgemenskap och varierande uppgifter. Arbetet inleds hösten 2019 och anställningstiden är ett år med två månaders prövotid. Lön betalas i enlighet med rådande branschavtal.

Tilläggsuppgifter ges vid behov av Viirus tekniska chef Atte Pukero +358 40 538 7068, vardagar kl. 12-15. Ansökningar skickas per e-post till [email protected] senast 14.4.2019.

**

Teater Viirus on Helsingin Jätkäsaaressa toimiva, pääasiassa ruotsinkielinen ryhmäteatteri. Kahdella näyttämöllämme sekä aulatiloissa esitetään omien produktioiden lisäksi runsaasti vierailevien ryhmien esityksiä. Viiruksella on myös aktiivista kiertuetoimintaa. Viiruksen tekninen osasto hoitaa laaja-alaisesti kaikkea esitystekniikkaan ja muita tiloihimme liittyviä asioita.

Etsimme joukkoomme kokoaikaista sekä itsenäiseen, että ryhmätyöskentelyyn kykenevää teatteriteknikkoa, jolla on halua työskennellä ryhmäteatterin toimintatapojen mukaisesti. Työ tapahtuu Viiruksen omien produktioiden, sekä vierailu- ja kiertuetoiminnan parissa. Työkieliä ovat pääsääntöisesti ruotsi ja suomi, silloin tällöin myös englanti.

Keskeisimmät työtehtävät:
– valo-, ääni- ja videoteknikkona toimiminen
– esitysten tekninen rakentaminen ja purku
– kiertueteknikkona toimiminen
– esitysten valo- ääni- ja videoajo omissa esityksissä
– lavasteiden ja katsomon rakentaminen ja purkaminen
– teknisen kaluston huoltaminen
– osallistuminen kollektiiviseen kehittämistyöhön teatterin hyväksi

Edellytämme hakijoilta alalle soveltuvaa koulutusta, ääni-, valo- ja videojärjestelmien tuntemusta, vähintään B-ajokorttia, sekä vähintään 2 vuoden työkokemusta alalta. Lisäksi arvostamme C-ajokortin pätevyyttä sekä kokemusta audiovisuaalisesta suunnittelusta.

Tarjoamme paikan taiteellisesti kunnianhimoisessa ja tiiviissä työyhteisössä, jossa työtehtävät vaihtelevat. Palkkaus teatterialan TES:n mukaan. Työsopimus on määräaikainen, 1 vuosi jossa on kahden kuukauden koeaika. Työ alkaa syksyllä 2019.

Lisätietoja tehtävästä antaa tekninen päällikkö Atte Pukero +358 40 538 7068, arkisin klo 12-15. Hakemukset toimitetaan sähköpostitse osoitteeseen [email protected] Hakuaika päättyy 14.4.2019.