Författararkiv: Veronica Aspelin

Intervju: Jonna Järnefelt och Tiina Weckström

På bilden: Tiina Weckström och Jonna Järnefelt
Foto: Veronica Aspelin

Med drygt tio veckor kvar till premiär av Hamlet All Inclusive (14.2.2020) vill Viirus lyfta föreställningens gästande skådespelare Jonna Järnefelt och Tiina Weckström. Båda har mångårig erfarenhet av skådespelaryrket med otaliga roller på teaterscenen och i film- och tv-branschen.

– Min pappa var skådespelare, precis som min farmor och farfar. På så vis bekantade jag mig med teatervärlden redan som barn, genom roller i hörspel på radio och på bland annat Svenska Teatern, berättar Tiina.

Helsingforsbördiga Tiina tog skådespelarexamen vid Tammerfors universitet och en stor del av hennes tidiga karriär utspelade sig på Tampereen Työväen Teatteri. En scenupplevelse som gjorde stort avtryck på henne var rollen som Eliza i My fair lady (1986).

– Jag insåg hur mycket jag tycker om att arbeta med musikaler och genren har också följt med mig under hela min skådespelarbana.

Även Esbobördiga Jonna lyfter musikalernas inflytande över sin karriär. Hon nämner rollen som bipolär, sörjande moder i musikalen Next to Normal på Helsingfors stadsteater (2010), som en milstolpe i sitt konstnärskap. Jonna beskriver jobbet som tufft, där hennes roll krävde fullständig fokus och att hon blev ett med sin karaktär.

– Det här jobbet lärde mig hur mycket jag faktiskt klarar av. Min smärttröskel blev högre efter den här upplevelsen.

Jonna poängterar ändå att hon sällan blickar tillbaka på tidigare uppdrag, utan lever med den föreställning hon medverkar i just nu. För närvarande syns hon i Lilla Teaterns Äktenskapsgrejen (föreställningar till 31.12).

Trots att både Tiina och Jonna har mångårig erfarenhet ur film- och tv-branschen, enas de i att arbetet med en teaterproduktion ofta är mest givande.

– I film och tv har man som skådespelare väldigt lite kontroll över slutprodukten, i och med oändliga omtagningar och klipp. Inom teatern jobbar man ofta mera kollektivt, där varje skådespelare är med och formar helheten, förklarar Jonna.

Jonna har under sin mångåriga karriär också korsat väg med Viirus en gång tidigare, då hon medverkade i Lars Noréns föreställning Blod i regi av Maarit Ruikka (2001). Tiinas tidigare kontakt med teatern är lite färskare än så, om än i mindre skala.

– Jag agerade röst för en av rollerna i Pipsa Lonkas Toinen luonto våren 2019.

Också flera av Viirus skådespelare är bekanta för Jonna och Tiina sedan tidigare, medan föreställningen är deras första samarbete med regissören Jakob Öhrman.

– Jag ser framemot att jobba med honom och hela den här gruppen på Viirus. Jag förväntar mig en föreställning som är allt annat än traditionell, säger Jonna.

– För mig blir det en spännande utmaning att för första gången skådespela i en längre teaterföreställning på svenska, berättar Tiina.

Hamlet All Inclusive spelar 14.2-4.4.2019. Förutom Jonna och Tiina syns också Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti och Jessica Raita på scenen. Lasse Idman ansvarar för scenografi, Ada Halonen för ljusdesign och Kristian Ekholm för ljuddesign. Produktionen gästas också av skådespelare från Studentteatern samt Viirus civiltjänstgörare Heikki Turppo.

Hamlet All Inclusive på Viirus webbplats. 

Pressmeddelande 21.11.2019

Pressmeddelande 21.11.2019
Får publiceras genast

Jakob Öhrman regisserar Hamlet All Inclusive på Viirus i vår

Den 14 februari 2020 får Hamlet All Inclusive premiär på Viirus. Föreställningen regisseras av
Jakob Öhrman som återvänt till Helsingfors efter åtta år i Berlin.

 – Det känns bra att vara tillbaka i Finland och regissera igen efter en längre paus. Jag är glad över att få inleda med Hamlet som är en för mig kär pjäs, i en regi för just Viirus.

På bilden: Jakob Öhrman
Foto: Ernest Protasiewicz

Öhrman betonar också sin glädje över att få jobba med föreställningens arbetsgrupp. I Hamlet All Inclusive syns Viirus skådespelare Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti och Jessica Raita samt de gästande aktrisveteranerna Jonna Järnefelt och
Tiina Weckström på scenen. Öhrmans konstnärskompanjon Lasse Idman ansvarar för scenografi, Ada Halonen för ljusdesign och Kristian Ekholm för ljuddesign.

 – Utöver dessa kommer också Viirus
civiltjänstgörare
Heikki Turppo samt skådespelare från Studentteatern att ha mindre roller i föreställningen, berättar Öhrman.

Hamlet All Inclusive görs i samarbete med den fria teatergruppen Nya Rampen som Öhrman, Elmer Bäck och Rasmus Slätis grundade 1999. Mycket av Öhrmans karriär har utspelat sig i samråd med Nya Rampen, men även det tioåriga samarbetet med regissören och konstnären Markus Öhrn har varit betydande för hans konstnärskap. Öhrman och Öhrn har arbetat runtomkring i Europa och skapat scenkonst som uppmärksammats i flertalet internationella sammanhang.

Foto: Ernest Protasiewicz

William Shakespeares Hamlet har satts upp och spelats tusentals gånger om, i olika dramatiseringar och tolkningar. I Viirus uppsättning förflyttas fokus från prins Hamlet till den ofta bortglömda karaktären Fortinbras, prins av Norge. I Hamlet All Inclusive är Fortinbras en 30-årig kvinnlig general i den norska armén. Fortinbras delar Hamlets öde, med en mördad far och en farbror som som tar över kronan. På bådas axlar tynger också uppdraget att hämnas.

Även om Hamlet och Fortinbras har mycket gemensamt är deras handlingsförmåga som motpoler. Hamlet är en evig analytiker som har svårt att fatta beslut, medan Fortinbras är impulsiv och agerar före hon tänker efter.

– Jag har alltid varit fascinerad över karaktären Fortinbras och de likheter som finns mellan prinsarna. I den här föreställningen belyser vi också gemensamma egenskaper hos andra figurer i Hamlet och ger utrymme åt dem som ofta hamnat i skymundan i pjäsens tidigare uppsättningar.  

Hamlet All Inclusive utspelar sig på ett all inclusive-hotell på Teneriffa. Hit har Fortinbras och det norska hovet rest för att sörja drottningens död, samtidigt som de firar det nya kungaparet. I hotellbaren råkar Fortinbras på ett teatersällskap som nyss lämnat Helsingör. På Fortinbras uppmaning återberättar skådespelarna för henne och hennes familj allt det de sett och upplevt i det danska hovet, med en galen prins Hamlet som dirigent.

– Även om pjäsen enligt mig lämpar sig för alla tider, återspeglar nog Hamlet All Inclusive vår värld mer än så. Valet att göra föreställningens huvudkaraktärer till kvinnor är garanterat en undermedveten reaktion på dagens samhälle, konstaterar Öhrman.

I Viirus och Nya Rampens Hamlet All Inclusive kombineras den klassiska texten med teaterns andra konstområden: scenografi, ljus, ljud och live-video.

– Jag ser föreställningen som en resa där den traditionella teatern är i fokus, trots alla tekniska inslag. Publiken kan därtill förvänta sig en hel del pingis på scenen, avslöjar Öhrman.

Hamlet All Inclusive spelar på Viirus 14.2-3.4.2020. Biljettpriset är 30 € (ordinarie), 24 € (pensionär) eller 16 € (studerande, beväring, civiltjänstgörare, arbetslös). Viirus bjuder in studerande att se föreställningens fredagsföreställningar till priset 10 €. Barnfamiljer har möjlighet att besöka Viirus lördag 29.2 kl. 14:00, då Hamlet All Inclusive spelar för ungdomar och vuxna medan pjäsen Sailor och Pekka – en hyllning till vardagen framförs för barn i åldern 6-10 år. Sailor och Pekka i regi av Lidia Bäck får premiär på Viirus 27.2.2020.

Mera information:
www.viirus.fi/hamlet-all-inclusive
[email protected]
09 440 224 

INTERVIEW: Glitcher

(Interview in English below)

Teatteri Viiruksen taiteellinen johtaja Jussi Sorjanen ja ohjelmatuottaja Mirkka Maikola keskustelevat teatterin kahvihuoneessa tiistaina 11:34. He ovat edellisenä iltana käyneet katsomassa The Porn Horror Musical-esityksen.

Jussi: Väestöliiton tutkimuksesta löytyy tieto, että kuinka moni pitää pornoa kiihottavana. 30-40-vuotiaista miehistä reilut 90 prosenttia ja 75 prosenttia naisista kokee pornon katselun hyvin kiihottavaksi. ”1990-luvun alun jälkeen tämä osuus oli kohonnut miehillä noin 20 prosenttia ja naisilla noin 30 prosenttia.”

Niin tavallaan suhteutettuna siihen, miten merkittävä osa ihmisten arkea tuo ilmiselvästi on. Miten merkittävä asia porno on yhteiskunnassa, miten paljon sitä kulutetaan ja silti se on edelleen tabu.

Mirkka: Väittäisin, että se on nimenomaan teatterissa tabu. Tässä tulee se ydinkysymys, että miksi sitä on niin vaikea katsoa teatterissa. Se on niin vaivaannuttavaa. Väitän, että se on se, että ollaan siinä samassa tilassa ja teatteri kohtaa sen yleisön ihan eri tavalla kuin elokuvissa. Voit istua siellä elokuvateatterin pimeydessä ja tuntea mitä tahansa ja kukaan ei näe. Mutta teatterissa esimerkiksi näyttelijä näkee sinut. Tai voi olla, että ei edes näe, mutta sinä ajattelet niin.

Pornoa käsittelevissä teatteriesityksissä halutaan yleensä joko flirttailla pornon kanssa tai tarkoitus on shokkiarvo. Ja tämän esityksen pointti ei ole se shokkiarvo, vaan se vie teeman tosi paljon syvemmälle.

Jussi: Tässä esityksessä jyystetään, hangataan se pornon shokkiarvo pois.

Mirkka: Se on vähän sellainen Gaspar Noé-efekti. Alkaa tulla sellainen tunne, että eihän tätä pysty enää katsomaan. Siitä menee kaikki maku ja tunne pois.

Jussi: Tässä esityksessä ei tule edes mieleen kiihottua. Tulee ihan päinvastainen efekti. Hyvällä tavalla äärimmäisen epämukava esitys. Eilen kun menin himaan, niin mietin sitä, että tämä nyt ei ainakaan ollut keskiluokkainen esitys. Koska kyllä suurin osa suomalaisesta teatteritaiteesta on yhtä vaarallista kuin Katri Helenan musiikki. Eikä siinä sinänsä mitään vikaa ole, mutta se on hämmentävän kilttiä ja sovinnaista. Koska se on keskiluokan tekemää teatteria keskiluokkaisille.

Mirkka: Niin minkä takia me valittiin tää esitys? Muistatko? Siitä on palttiarallaa vuosi aikaa.

Jussi: Mä nyt muistan mun ensireaktion, joka oli hyvin intuitiivinen. Että jos esityksen nimi on Porn Horror Musical ja tekijät on nämä. Joista tiesin paljon vähemmän silloin kuin tiedän nyt. En ollut nähnyt esim. sitä The Thingiä (Viiruksen ohjelmistossa keväällä 2019).

Mirkka: Kyllähän me oltiin molemmat heti tosi innostuneita. Ja muistan että kuvailin tätä ideaa jotenkin niin, että 2010-luvun Nya Rampen, mutta feministisessä muodossa.

Jussi: Toistetaan pornoelokuvan kuvastoa ja pannaan. Vaikka siinä ei tapahdu oikeata penetraatiota. Sehän on tärkeätä muistaa, että se on vain sen kuvaston peilaamista. Mitään oikeata ei tapahdu. Sitten mä en tiedä miten suhtautuisin.

Mirkka: Niin, eihän tuossa edes ole alastomuutta. Vaikka koko ajan kuvittelet että on. Niillähän on vaatteet päällä koko ajan. Alastomuus on teatterissa tosi halpa keino säväyttää.

Jussi: Tämähän on siinä mielessä suoraviivainen esitys, että se otsikosta lähtien kertoo sisällöstä. Ja on melkein vielä siinä dramaturgisessa järjestyksessä: pornoa, kauhua, musikaali.

Mutta mitä tulee taiteen asemaan tai taiteen tehtävään. Ihan tosi harva taideteos on saanut minut provosoitumaan. En tiedä milloin viimeksi. Totta kai sillä tavalla provosoi, että tämä on ihan hirveätä paskaa, että miksi tälle on annettu rahaa. Että heti rahat pois taiteelta. Mutta sen sijaan viihde tekee sitä koko ajan. Olin aivan raivoissani jostain Temptation Islandista ja Ensitreffit alttarilla-ohjelmasta. Että ne ovat moraalittomia. Mutta eikös taiteen pitäisi olla tuollainen. Eikö taiteen kuuluisi provosoida? Niin kuin mäkihyppääjät ovat ottaneet rokkareiden aseman siinä yhteiskunnan paheksunta-asteikossa. Taiteen kenttä on ylipäätään valtavan keskiluokkainen ja kiltti. Sen sijaan viihde ja urheilu on ne vaaralliset.

Mirkka: Juuri näin! Viihde on vaarallisempaa kuin taide.

***

Interview with Glitcher, 15.10.2019

Mirkka Maikola: The Porn Horror Musical. How and when did you come up with the idea in the first place?

In the picture: Emelie Zilliacus and Josefine Fri Picture: Veronica Aspelin

Josefine Fri: It was a long time ago! It was actually when we did our first performance together, Sleepless in Montana at Theatre Academy in Helsinki. We had this idea to quote movies and put them together randomly and to build some kind of unlogical structure around it. We had this scene taken from actual porn movie with step dad and the step daughter. And the step daughter was a baby, like really a baby. I was playing the role and Emelie was playing the step dad. We thought that it was somehow disturbing and fun.

Emelie Zilliacus: There was also this turning point in the performance when the baby started to choke daddy and took the power from him.

Josefine Fri: The pop culture has shaped us and our generation so much. There´s brilliant material that most of the people can relate to and have some fantasy or illusion around. And we can deconstruct that experience. We also thought a lot about using porn as a material, taking dialogue straight from porn movies. First we started with porn from a really intelligent point of view. Thinking what books should we read, what kind of academic texts about porn. We came to a dead end and then we just came up with the name: Porn Horror Musical. We thought that was hilarious and out there. We decided to do that and forget all academic and intelligent choices. And we just went on with this name that gave us a lot of inspiration.

Emelie Zilliacus: There is also a new genre, gore, that has come up during the rehearsals. So now we actually have four different themes that we are dealing with. Firstly we were interested in porn and how much it shapes us. There´s so much to think about and reflect upon. And we are really intrestested also in horror genre, since we saw some kind of connection between porn and horror. There is a lot of similarities.

Josefine Fri: The same clichés and the same stereotypes are used in both. Horror can be also about pleasure. Some people get aroused of that.

Emelie Zilliacus: When you watch a lot of horror movies you go further and further with them. You watch first one and then you want more and even more. It´s the same thing with porn. There´s the seek of thrill.

Mirkka Maikola: We´ve had a lot of comments about this production since we released the info. The reactions have been devastated: I´m not going to watch that performance, it gross. One person commented that porn is something that you watch alone at home, not at theatre. But then we found this 2015 research by The Family Federation (Väestöliitto). It indicates that from men aged 30-40 over 90% feels that watching porn is arousing and of women 75%. And the percentage has risen since 90´s. There´s lot of questions in the air: Why this theme is not handled more in theatre or in art? Why it is so difficult topic? Why it provocates people? So what is you relation to the audience and their thoughts?

Emelie Zilliacus: During this week we have talked a lot about it. Porn is really something private and it gets really disturbing when you watch it together with people. People you might not know, or then they are your friends -or even your partner.

Josefine Fri: Porn has such a big part in our society. There is this double morality, and that is really interesting. If 90 % of men and 75% of women find it arousing and it is still something we are not speaking about. It´s really private, but still so many things are sold with sex. Porn is somehow dirty or shameful, but it´s out there in our society, everywhere. But if we as a performers label it as porn art, people find it disturbing. Because the theme is so private, people feel that we are doing some kind of intrusion into their lives. It´s something they watch at home and maybe feel shame of joy or whatever and now it´s there on stage and you are surrounded by people. And that can feel really intimidating. Because the gaze is really…you can´t watch it as you were used to watch it because you are in a public place.

Emelie Zilliacus: And with that gaze we want to somehow provocate new thoughts. While you watch it, you start to think about new things and feel new emotions. And it´s really strange for us also to do it on stage.

Josefine Fri: We are not trying to be anti-porn. That´s really important for us. But that relationship is really interesting. If the statistics say that many people get aroused by porn, there must be people who in public are anti-porn and then they go home and watch porn.

Mirkka Maikola: What is the gaze in the performance. Is it audience´s gaze towards you or yours for audience? Or both ways?

Emelie Zilliacus: We would like it to be also some kind of game of not really knowing where the gaze is. Of course we want to keep ourselves as a subject, not object.

Josefine Fri: It´s a fine line for us. When we perform it, the whole process is about how does it feel in my body when we do this. With that we had to work a lot on because in a way we shut down ourselves. We are there with the audience but we have shut down, and just do it automatically. Because it is really embarrassing for us too. And I think this is the soft part of the performance. I feel embarrassed and I know the audience feel embarrassed. It´s a heavy subject that we are dealing together with audience. It is hard. It is hard for us and it is hard for audience.

Emelie Zilliacus: That´s the core. The connection between us two and the audience. And that´s really nice when you find that connection. We are there in these characters but deep down we are us ourselves and everybody knows it. Nobody is thinking that we are daddy and Riley for real. 

Josefine Fri: I think it´s also about getting the audience participate somehow with themselves. They sit there and they feel shame. It is an interesting feeling to feel ashamed publicly. Or be embarrassed. That can really make things to happen. Even if we do the same thing over and over again on stage. We are doing the same thing, but the audiences thoughts and feelings change constantly. It´s the constant wonder of ”How am I going to watch this? Should I do this with my body, should I look away, should I look straight. How should I tackle this?” And I think that´s the core of porn as well. How do we look at porn. Do we look away?

Mirkka Maikola: What kind of reference material have you used in the performance?

Emelie Zilliacus: All the porn scenes that we do are from real porn movies or clips. We chose the ones that we most enjoyed. The dialogues in porn movies are amazing!. They are so simple and you know why they say these things. They just have to lead to the core action. It´s extra, but you need somehow the story, the bridge over to the fucking. And in these movies there´s always the line ”she´s 18”. They have to say it, because otherwise it´s illegal.

The first part of the performance is transcribed straight from porn movies. We have also some codes from the actual sex scenes, like choking and spanking.

Josefine Fri: Almost everything we do on stage is from the real porn. It´s shocking when you watch brutal or hardcore porn. It´s really violent. When we do it on stage, it feels like sexual assault and we are thinking how we can do it. But no, it is from real porn.

Emelie Zilliacus: We did not even watch hardcore porn, we watched mainstream porn, step daddy, step daughter. That is mainstream. Choking and slapping is mainstream nowadays.

Mirkka Maikola: What about the sounds and the music in the performance?

Emelie Zilliacus: Composer and sound designer Oscar Fagerudd has done the most of it. There´s a lot of references from pop music. And the songs that we have are really special ones. They are today´s pop culture things. Some are bit older songs, but they have given a lot to the pop culture. The sounds in the porn scenes are quite the same as in the real porn movies. Some nice little guitars when it is supposed to be romantic.

Josefine Fri: It is kind of really shallow take on music. It´s not really not deep at all, not intelligent. Just background music.

Mirkka Maikola: You also made your own theatre group for this performance. You did not want to do this performance at the theatre school. Why is that?

Josefine Fri: The idea of starting our group has been present for us during the past three years. We knew that we wanted to start our own art collective. But it was with this performance that we thought that ok, now we have to do it. It has been a dream, but now it came a reality.

 Emelie Zilliacus: And we wanted to be in a professional theatre with this performance. We thought that Viirus could be the one. We knew that this idea is not going to go through in many places.

Josefine Fri: We also wanted to create autonomous atmosphere where we do our own stuff and do everything ourselves. Of course that has shown now with this performance that it is impossible to do everything. But the idea is there; to actor to not to be caught in a role of actor. To be someone else, to be more involved.

Emelie Zilliacus: And also to us to act as directors has been really nice. To direct one another.

Josefine Fri: We have broken out from the whole director thing. We are acting and directing and it´s for us just creating. It´s been a fluid process.

Mirkka Maikola: Do you have manifest for your group?

Emelie Zilliacus: We have written this text about working gently. This is just art, it´s nothing more than art. That line has been really present in this work, because we have noticed that there´s a lot to do. When it´s just two of us in charge of everything -except the sound. We have noticed that this is maybe not possible. Next time we are going to have at least a producer. That would be amazing.

Josefine Fri: For us the main part of the manifest that we relate to especially now, is the process before the end product. If we have a shitty process, we are stressed, we don´t sleep, we don´t have time and then in the end we have the product. But what does it matter?

We are working really hard to not work too much. And somehow it relates to feminism. Creating a soft working environment. Not to be hard on oneself. The pressure also comes with stress. The ambition of being the good girl and being the good student and being the good artist. For us it´s been all about ”just fuck it” -mentality. We have this rule that if we don´t remember the lines on stage, it´s ok. If we lose face and start laughing, it´s ok. There is space for everything. That has been very important step for us. To think ”Fuck it, this is our show, we own it.” Nobody knows how it´s going to go. It´s only us. If we forget our lines, we can ask our characters: what is my line? We can do thing intentionally sloppy. This has been for us the feminist approach. Not to be perfect, to have fun to be out there. Owning our own piece.

Emelie Zilliacus: We become more present in the actual show. When there is not this pressure: ”I have to know this line, I have to sing this perfectly”. We were thinking all the time how we can make process easy. Yesterday we noticed that it´s was so fun to do this show. It´s not the main thing in the performance that the line has to be exactly right.

Josefine Fri: There is space for fuck-ups. Thats´s for us feminism. There is space to be bad. To be a bad actor. Bad singer. Make a bad performance. It´s just art.

**

Viirus GUEST / Glitcher: The Porn Horror Musical at Teater Viirus 16.10.-25.10.2019
Tickets at the door and Lippu.fi
www.glitcher.info
www.viirus.fi/glitcher-the-porn-horror-musical/

INTERVJU: Livet i Roulettenburg, vänta, är det… Jessica Raita?

Det är tisdag eftermiddag på Teater Viirus. Vi, Ellen Forsell och Anna Hiitola, sitter här i skådespelarnas loge tillsammans med Jessica Raita, som är en av skådisarna på Viirus. Kvällens Roulettenburg-föreställning börjar om en timme, men innan dess blir det intervju med Jessica.

Jessica Raita är skådespelare på Viirus
Foto: Kimmo Metsäranta

Jessica har utbildat sig till skådespelare, eller närmare sagt magister i skådespelarkonst, i Teaterhögskolan i Malmö, en utbildning som tog fyra år. Hon har även gått utbildningen vid Karis folkhögskolas teaterlinje. Jessica förklarar att så gott som alla skådisar på Viirus har gått någon högskoleutbildning, men att man även kan jobba sig fram i teatervärlden utan en skådespelarutbildning.

När vi frågar om hurudana arbetstider Jessica har, är svaret mycket ospecificerat. Hon berättar att arbetstiderna är varierande. Repetitionsperioden för en pjäs är vanligtvis cirka åtta veckor lång, varav ensemblen under de sex första veckorna oftast arbetar mellan kl. 10 och 16. De två sista veckorna är intensivare, då arbetar de mellan kl. 10 och 14, sedan har de paus och fortsätter åter kl. 18 – 22. Men som sagt är arbetstiderna mycket varierande eftersom skådespelarna emellanåt har hela arbetsdagar och emellanåt endast kvällsrepetitioner.

Jessica berättar att fördelarna med att vara skådis är att hon får göra vad hon tycker om, och att hon får jobba på en kollektiv arbetsplats där alla har samma mål. Det blir aldrig tråkigt och man vet att man snart jobbar med en helt annan pjäs. Nackdelarna är i sin tur de sena kvällsrepen som gör det svårt att ha fritidshobbyer och som tar av familjetiden.

Intresse för att prova nytt är lämpligt för skådespelaryrket, säger Jessica. Lyhördhet, kreativitet och fantasi är även bra egenskaper att ha, samt samarbetsförmåga och att våga misslyckas.

Jessica Raita i Roulettenburg (i mitten).
Foto: Noora Geagea

Gällande att ha Viirus som arbetsplats använder Jessica orden ”hemskt tacksam, hemskt lyxigt”. Hon värdesätter möjligheten att få vara delaktig i beslutsfattande och att ”alla rör i samma gryta”. Viirus är öppet och kreativt och allas åsikter blir hörda. Alla engagerar sig och bryr sig om varandra.

Jessica berättar att skådespelaryrket inte alltid varit självklart för henne, utan att hon i högstadieåldern hade teater som hobby, men inte trodde att det skulle bli mer än det.

Jag tänkte att jag var för blyg, att jag inte skulle våga.

Trots allt är Jessica verkligt glad att det gick som det gick. Fastän det är ”svårt att säga alltid” tror hon att teater är något som hon alltid kommer att vilja arbeta med.

Efter att vi frågat hurudan Jessicas uppfattning av skådespelaryrket är, uppstår det en kort tystnad. Hon blir tvungen att ta sig en liten tankepaus, men sedan kommer ett bestämt svar.

När man står på scen tillsammans med resten av ensemblen och alla är där tillsammans just då, skådisarna och åskådarna, är stunden kommen. Det är den stunden man har arbetat för och alla i rummet får vara med och ta del av den.

Jessica förklarar även hur alla är delaktiga på scenen.

Jag tänker inte att nu är det jag,  JAG, utan vi får alla ta del av strålkastarljuset. Det är det fina med att göra en föreställning, att alla är engagerade och man gör det tillsammans.

Slutligen frågar vi hur det har varit att förverkliga just Roulettenburg. Då sprider sig ett leende i Jessicas ansikte och hon berättar att det har varit både lätt och svårt, med många monologer och att det har varit ”svårt att greppa pjäsen”, eftersom den är en helt egen värld. Sättet hon säger det på ger oss ändå intrycket av att denna värld i fråga är något hon njuter av.

Se Jessica i Roulettenburg – trailer!

**

Nu har stämningen börjat stiga och de andra skådisarna börjat dyka upp för att göra sig klara. Vi tackar för intervjun och så bär det förväntansfullt iväg till soundcheck.

Ellen Forsell och Anna Hiitola,
PRAO-elever på Teater Viirus

Interview: SCHREI productions

It´s been a   l   o  n  g  summer and Viirus Program Producer is quietly contemplating all the upcoming work to be done. She is walking calmly along the Välimerenkatu street towards the theatre when suddenly electric scooter in full speed hurtles behind her without any warning. At the same moment big black dog starts barking at her in front of the Alepa store and very persistent telemarketer is calling to her for umpteenth time to trying to sell her a designer collection of gilded Siberian kitchen knives. Damn it! Can´t one have some privacy here? She starts kicking small stones on the pavement and swearing to herself until she understands that it might be good idea to calm down a bit. It´s only Monday. She steps into the theatre lobby and her mood is already getting better. Schrei-collective have gathered there for their morning rehearsal and are sipping their coffee and tea before that. Program Producer decides to talk to Viola Othilie Tømte who is the artistic leader of the group. Maybe it will be a soothing thing to do.

***

Viirus Program Producer: Hi Viola! My day was already going gravely downhill, but luckily I saw you here! Your premiere is already this week´s Thursday, so you must be excited.

Just wondering, this topic of your performance, Schrei vol. 3, is about female anger. Very intriguing theme -not that I personally would ever be angry… From where this all started?

Viola Othilie Tømte: It came from the quriosity of exploring anger. And especially how women were portrayed in it. I was of looking it from the point of views of art and society and also from personal viewpoint.

I became interested in anger specificly because it felt for me the most misunderstood portraits. Often in [fictional drama] things were twisted or I did not really recognize what the portrait even was about. I want to understand more of this dynamic. And to understand these kind of portaits of anger or female anger that I did not necessarily agree on, I realised that, okay, maybe I have to embrace them a little bit and not just resist them: ”that´s wrong and that´s wrong”.

What happens if I can actually embrace this kind of thing, or this emotion: anger. And this twisted portrait that I don´t really understand. Can I see it from the other point of view?

Viirus Program Producer: That´s very courageous to go to the unknown paths of human emotions! What kind of material was inspiring you?

Viola Othilie Tømte: I have always been interested in Greek tragedies, ”the old theatre stuff”. They have their typical themes and problems, and there´s kings and queens and so forth. We don´t have that kind of culture today. But many things they were dealing there, like love and betrayal, are these very human things that we are still dealing with today, thousands of years later. Even though we advance in our society, the emotions are quite the same.

Nevertheless the stories of women in the Greek tragedies were written by men, as so many other stories of women throughout history. As a counterweight to these male-dominated narratives, in the 1960s and 70s, a feminist performance art movement developed in which female artists uncompromisingly created their own expressions, on their own terms, without men’s interference. Inspired by interviews in the book Angry Women [edited by A. Juno and V. Vale], we also explore this movement, how these women expressed female anger, by being just that, angry. In addition to this we also use autobiographical material in the performance.

Connected to the thematics of the performances is also Euripides´ Medea, this woman who is kind of symbol of raging woman. She is so mad that she kills everyone, she kills even her own children. She becomes this kind of this symbol of ultimate, mad, crazy woman and there is the anger there. Where does it come from? To where is it connected to? That is the historical reference I´m interested of. She is still coming back!

Viirus Program Producer: Do you think the portrait of Medea is just a twisted portait of woman without any connection to this time – or should we on the contrary embrace the Medea´s tradition?

Viola Othilie Tømte: Medea´s story in the beginning was just a myth and Euripides wrote a play about her, a tragedy. But there have been also modern writers that have been writing her story, like Christa Wolf for example. I think her story is much more complex than in Euripides´version.

And I think it´s little bit the same thing with anger itself. It is more complex than one might think and it might be more connected to social structures.

Viirus Program Producer: I guess you can notice in a everyday life how woman´s rage is interpreted different way than man´s rage. If a woman is showing her emotions in social situation, it is interpreted for losing your control. But if a man is expressing strong emotions, it is interpreted as firmness and showing your strenght. There´s a huge gap in there.

 Viola Othilie Tømte: Yes there is quite clear difference in how we accept and receive intense or aggressive speech from women and men. And it´s something we should be aware of and start to make some changes. In everyday life, who do we listen to and who do we take for serious?

It´s somehow easier to make fun of woman showing her anger, it´s easier to make a silly drawing or whatever. I think that´s something we really have to change.

Also suppressing your anger and not really letting it out…I´m not necessary saying that we should be raving mad all the time. But holding it back and suppressing it is not right either. When suppressed anger comes out, maybe it comes so much harder than if you just let it out gradually. And that´s also something that interests me with anger. When we suppress it and suppress it and suppress it and when it finally bursts, it can be so big and so violent.

It does not necessarily need to be so. It could be something we could talk about more regularly and can also be allowed to exist. Then anger would not necessarily had to be this destructive force, it could also be more creative force. In the anger there is a lot of force and I don´t think that force necessarily needs to be just destroying. It can also clean the air. It can be creative force, if we just know how to deal with it. And not suppress it.

Viirus Program Producer: In your collective there is artists from at least three different nordic countries: Sweden, Faroe Islands and Norway. How did you meet?

Viola Othilie Tømte: I started the group itself after graduating from Norwegian theatre academy in 2016. My graduating performance from the academy was first ever Schrei-performance. Then I knew I wanted to keep working on the same concept, so I started this group.

I did another performance 2017, Schrei volume 2, together with light and sound designer Jesper Berger. These two performances were solo performances, just me exploring. Then I decided I wanted more performers on this theme. Basically the first two people that came into my mind were Mariann Hansen and Klara Wenner Tångring. I knew them as great performers, but they also had interest in the thematics of the performance. They have slightly different background than I have and I was also hoping to create meeting point between three of us. Meeting point where we could share both knowledge, but also our different techniques working with theatre.

It was basically the three of us who started working and then I asked Johanna Dahlbäck, our scenographer to join. She and I both went to the same school, so I knew her from there.

Viirus Program Producer: Mariann and Klara, where did you meet them originally?

Viola Othilie Tømte: Mariann was an exchange student in Norwegian Theatre Academy. So I knew her from there. Klara I know from way back. We went to summer theatre course at theatre academy in Sweden. We also worked with theatre company called Instabili Vaganti Compagnia Teatrale in Italy for six months. So yeah, Klara is an old friend.

Viirus Program Producer: You have been rehearsing this piece quite a lot in different residencies?

Viola Othilie Tømte: Yes our first residency was in November last year. It was in Norwegian mountain area, very beautiful spot in there! Then we also had working period in the spring. In between we were in our home countries Norway, Faroe Islands and Finland, but we had period where we would work and share our work through Skype. And then we got together in here, in Helsinki.

Viirus Program Producer: How does the fact that you are from different countries effect to the performance?

Viola Othilie Tømte: It does effect the performance I think. And then in another way, we don´t maybe notice this so much anymore. We use all our languages and the perfomance is mixing Swedish, Norwegian and Faroese. And as we are living in different countries, we also bring slightly different experiences to the theme of the performance. I think the topics of female anger and feminism are slightly different in the different countries we are living in. That´s also something that I think effects the work process and the performance.

Viirus Program Producer: What about the people who are not yet acquainted with the themes of the performance? Or do not identify it in their lives?

Viola Othilie Tømte: I don´t think that´s necessarily a problem, it could also be a good thing. With this performance we want to start a dialogue, to start the talk about these topics. And if this dialogue does not already exist, it does not mean that it can´t get started. It´s not that you have to have a specific background to understand this performance. It´s not like you have to have studied feminism for years to understand it. It is also quite visual and sensoric performance, so you don´t need specific background knowledge. I do really hope that if this discussion does not yet exist, we can awake those questions.

Viirus Program Producer: How about the visual side, what are we going to see – or feel, on stage?

Viola Othilie Tømte: We do have quite physical and vocal approach to our theatre work, so the performance is quite visual and sensoric. When you enter the space, you can allow yourself to not necessarily understand everything with your brain, but also being receptive with your body. It is kind of a journey we are taking together there. We are probably going to ask some questions from the audience, but if one does not want to answer or take part, it´s also ok. We are not going to go raging mad if you don´t! (laughing)

Viirus Program Producer: You are also touring with the performance?

Viola Othilie Tømte: Yes we are going first to Faroe islands to perform there [Mentanarhúsið í Fuglafirði] and then we are going to Norway after that. In Norway it´s in Fredrikstad where I went to theatre school, at Blå Grotte culture house. We are also hoping to tour more, but these are the places we know now.

Viirus Program Producer: It´s great that you decided to have the premiere here in Helsinki as part of Viirus GUEST programme! But what kind of people should see the performance, is it for everyone?

Viola Othilie Tømte: When we had working process showing in Norway, in the beginning of the project, one person said after the performance that he felt like the performance was not only about female anger, but dealing universally with anger in society. I thought it was very beautiful comment. Our starting point is the fact that we are women and we have felt this balance between male and female. Also kind of exploring this…

Viirus Program Producer: …rage in the society?

Viola Othilie Tømte: Yes!

***

Viirus Program Producer has regained her impeccable good mood. She heads back to the Välimerenkatu street to grab something for lunch from Alepa. If the angry, barking black dog is still there, she will definitely bark back. One should not always suppress your feelings.

***

SCHREI Productions: SCHREI vol. 3 
World premiere 5.9 at 19:00
Other performances 6.9 / 7.9.2019 at 19:00. Only 24 available seats/performance. 
After the performance at the 7th of september the audience is welcome to stay for an artist talk with the creators of SCHREI vol. 3.

Pressmeddelande 13.8.2019

Pressmeddelande 13.8.2019
Får publiceras genast 

Roulettenburg är Jussi Sorjanens regidebut på Viirus
öppen repetition och roulette under Konstens natt

Jussi Sorjanen är Viirus konstnärliga ledare sedan 2018.
Foto: Kimmo Metsäranta

Jussi Sorjanen utsågs till Viirus konstnärliga ledare för ett år sedan. Nu är det dags för hans första premiär på en svenskspråkig teater: Roulettenburg – total entertainment forever, en föreställning baserad på Fjodor Dostojevskijs Spelaren. Under Konstens natt 15.8 får publiken testa rouletten i scenografin, ta del av öppna repetitioner och diskutera med arbetsgruppen som skapar Roulettenburg

– Föreställningen behandlar pengars påverkan på vår självkänsla och vårt människovärde. Huvudkaraktären Alex vill ha kapital eftersom han vill “vara människa, inte slav”, som Dostojevskij skriver. Utöver pengar behandlas också ämnen som eskapism, underhållning, ensamhet och kosmos, säger Sorjanen. 

Dostojevskij skrev Spelaren på bara 26 dagar under stor ekonomisk press och romanens handling återspeglar också författarens eget spelberoende. Även för Sorjanen har det egna förhållandet till pengar varit centralt under arbetet med Roulettenburg. 

– Jag kommer på mig själv med att tänka alldeles för mycket på pengar. Mängden pengar påverkar hur jag ser på mig själv och avgör om jag förhåller mig hoppfullt eller desperat till framtiden. Kapitalismen försöker liksom förgifta min hjärna. Roulettenburg behandlar det här psyko- och metafysiska tillståndet som jag tror att majoriteten i dagens samhälle kämpar med. Jag tror på riktigt att det är viktigt att vi försöker behandla den tabu som förekommer kring ämnet pengar, varför inte just på en teaterscen.

Sorjanen beskriver föreställningen som ett “bisarrt eskapistiskt spektakel” och att den konstnärliga röda tråden följt begreppet “all in” och frasen “total entertainment forever” sedan start.  

– När vi överväger mellan två lösningar väljer vi slutligen alltid den som är mera “total entertainment forever”, berättar Sorjanen om processen.

Som motpol till casinostädernas pompa och ståt har arbetsgruppen ändå huvudsakligen använt sig av återvunnen scenografi, både från Viirus tidigare produktioner och andra teatrars uppsättningar.

Sue Lemström skådespelar i höstens premiär Roulettenburg.
Foto: Ilkka Saastamoinen

I föreställningen ser vi Oskar Pöysti, Jessica Raita, Martin Bahne, Petra Heinänen och Sue Lemström på scenen, Ville Seppänen står för scenografi och videoplanering, Erno Aaltonen för ljusplanering, Kasperi Laine för ljudplanering och Tuomas Lampinen är kostymkonsult. Premiär 14 september kl. 19:00. 

**
PRESS
: Välkomna till föreställningens öppna repetitioner under Konstens natt 15.8 kl. 18:30-19:30 eller under vår träff för lärare och andra intresserade 4.9 kl. 18:00-19:30. Anmälan om deltagande i repetitionerna 4.9 och förfrågningar om förhandsintervjuer riktas till [email protected] / 050 444 0344. 
**

Viirus program under Konstens natt hittas i sin helhet här.

Turnéföreställningar för yngre publik

Viirus och Ensemble Bulleribocks uppskattade turnéföreställning Berättelser 1-2-3-4 i regi av teaterns Oskar Pöysti gör comeback under hösten, men nu på finska som Kertomuksia 1-2-3-4. Föreställningen får finskspråkig premiär 5.10 och turnerar runt landet under hösten 2019 och våren 2020. På scenen syns fortsättningsvis Meri Anna Hulkkonen och Robert Kock och målgruppen är barn från 3 år.

Även klassrumsföreställningen Så sant! återvänder under hösten och turnerar i landets skolor under oktober och november 2019. I Så sant! undervisas skolelever i årskurserna 4-7 i viralt självförsvar och  skådespelarna Elisa Makarevitch och Ole Øwre uppmärksammar bland annat vad skillnaden mellan åsikt och fakta är, hur smygreklam fungerar, vad som kännetecknar ett klickbete och vad man ska tänka på när man själv söker information på nätet. Makarevitch står även för föreställningens idé, manus och regi. 

De som är unga i dag har alltid haft internet runt sig. De är skickliga på den tekniska biten men kan behöva öva sig på att stanna upp och fundera på om det som de tar till sig är rimligt eller inte, säger Makarevitch.

Viirus GUEST är idel urpremiärer

Sedan hösten 2017 har Viirus tagit emot mer än 25 gästspel och klubbar och även den här säsongen fylls GUEST-repertoaren med både nationell och internationell scenkonst av varierande slag. 

Först ut bland höstens gästspel är den audiovisuella föreställningen SCHREI vol. 3 av kollektivet SCHREI productions, som består av norska Viola Othilie Tømte, färöiska Mariann Hansen och svenska Klara Wenner Tångring. I arbetsgruppen ingår även scenograf Johanna Dahlbäck. I föreställningen tar den tabubelagda feminina ilskan uttryck på scenen och konstnärerna undersöker och ifrågasätter hur motsvarande känslor ofta uttrycks i samhället. SCHREI vol. 3 får urpremiär på Viirus 5.9 och framförs även 6-7.9. 

I september får också Liisa Pentti +Co:s nya soloverk Cloudbody – an ecology of dreams #1 urpremiär på Viirus. I dansföreställningen undersöker Liisa Pentti temat minnen, hur de formar oss genom livet och vilka kroppsliga förändringar som inträffar när vi stiger in i våra minnesbilder. Verket är en fortsättning på Liisa Penttis +Co:s duett The Body (2017) och verket har tagit inspiration från den tyske kompositören Max Richters album Memoryhouse. Cloudbody – an ecology of dreams #1 framförs på Viirus 20-29.9.

I oktober gästas teatern av det feministiska konstkollektivet Glitcher, grundat 2019 av skådespelarduon Josefine Fri och Emelie Zilliacus. Fri och Zilliacus framför The Porn Horror Musical på Viirus 16-25.10, vilket är Glitchers första produktion och föreställningens uruppförande. I pjäsen förenar och karnevaliserar skådespelarna genrerna pornografi och skräck, med alla sina klischéer, groteska närbilder och skrattretande stereotypiska framställningar av sexualitet.

Anna-Sofia Tuominen, Juho Uusitalo, Laura Mattila, Sofia Palillo och Nicolas ”Leissi” Rehn utexaminerades från Teaterhögskolan våren 2019 och gör nu profesionell debut på Viirus. På repertoaren står en verklig klassiker, Oidipus, som den här gången framförs helt utan text. Så vad kvarstår av en talpjäs, då orden försvinner? Kung Oidipus svåra öde förenas med den värld 2010-talets teateraktörer vuxit upp i, i skuggan av klimatförändringen, den sibiriska permafrostens smältvatten och jordens undergång. Stum Oidipus får premiär på Viirus 14.11. 

21-27.11 framför Jalostamo² i samarbete med Kotka stadsteater verket Ice Ice Baby på Viirus. I föreställningen förenar man konstformerna teater och film och skildrar på ett humoristiskt vis vilka konsekvenser klimatförändringen får på isbjörnar Fritz och Knuts vandring från syd mot nord. Dystopi möter idyll och öknen slår ut i blom efter sju års torka. Anna Lipponen står för manus och regi och på scenen står Ragnar Uustal och Anne Niilola medan Miika Muranen medverkar per film. 

I december bjuder GUEST-repertoaren på samtidsföreställningen och installationen Inter-Floral Mint Box, som utspelar sig i en mintgrön kub vilken fått sin konstnärliga inspiration av skogen. Föreställningen rör sig i gränslandet mellan bildkonst, installation och scenkonst och här får publiken stiga in i växtlighetens värld och för en stund glömma den egna identiteten. Konstnärerna Laura Marleena Halonen, Tom Lönnqvist, Marjut Maristo, Kristian Palmu och producent Riikka Thitz står bakom produktionen och föreställningen visas 7-15.12.2019 på Viirus.

GUEST-säsongen avslutas med föreställningen Projekt Dopamin – En lecture Performance som riktar sig till kvinnor (och andra icke-män). I föreläsningsföreställningen undersöker kollektivet Nameless, bestående av Lidia Bäck och Anna-Sofia Nylund, hur vi kan höja våra dopaminnivåer och vad en potentiell höjning innebär för individen och samhället. Enligt författaren Naomi Wolf kunde en optimal mäng dopamin i kvinnokroppen göra henne immun mot utomstående kontroll, manipulation och självdestruktiva beteenden. Tänk om nyckeln till att krossa patriarkatet ligger i förhöjd dopaminhalt? Föreställningens premiär äger rum på Viirus 18.12 och spelperioden fortsätter våren 2020.  

Teater för alla livsskeden och plånböcker

Våren 2019 lanserade Viirus både konceptet studerandefredagar som erbjuder personer med giltigt studiekort ännu förmånligare teaterbiljetter varje fredag, samt evenemanget Familjedag på Viirus, som bestod av scenkonst för både stora och små men också barnpassning av de yngsta. Under hösten fortsätter vi erbjuda studerande 10-euros teaterbiljetter till Roulettenburg – total entertainment forever varje fredagsföreställning och lördag 12.10 återvänder också familjedagskonceptet till teatern. Höstens familjedag består av föreställningen Roulettenburg för vuxna och ungdomar medan barn i åldern 5-8 år har möjlighet att delta i en dramaverkstad arrangerad av Föreningen för Drama och Teater, DOT. 

Mera om familjedagsprogrammet på Viirus webbplats inom augusti. 

Pressmeddelande 9.4.2019: Nyskriven finlandssvensk dramatik framförs under teaterfestival på Viirus i maj

Pressmeddelande 9.4.2019
Publiceringsfritt genast

Nyskriven finlandssvensk dramatik framförs under teaterfestival på Viirus i maj

Under den fyra dagar långa teaterfestivalen REXIT lyfts sju pinfärska finlandssvenska dramer upp. Festivalen ordnas på Viirus i Helsingfors 9–12.5.2019, som en del av teaterns gästspelsprogram, Viirus GUEST.

På bilden: Maria Kallio, Andreas Westerberg, Karin Tötterman, Robert Åsbacka,
Johan Fagerudd, Jolin Slotte, Mikael Sjövall
Foto: Anders Meinander

Festivalen är unik på flera sätt. Genom evenemanget avslutas Kulturfondens treåriga strategiska projekt REKO – för ny dramatik på svenska i Finland och tillställningen bygger på ett samarbete mellan Rexitfestivalen, Teater Mars, Kompani Nord samt Utbildningen för scenkonst vid YH Novia. De medverkande aktörerna uppgår till totalt cirka 60 personer, bestående av manusförfattare, regissörer, scenografer, en kompositör, ljus- och ljuddesigners samt ett fyrtiotal skådespelare.

Under de fyra dagarna framförs pjäser av dramatikerna Johan Fagerudd, Maria Kallio, Mikael Sjövall, Jolin Slotte, Karin Tötterman, Andreas Westerberg och Robert Åsbacka. Regissörerna innefattar Gabriele Alisch, Arn-Henrik Blomqvist, Marielle Eklund-Vasama, Joakim Groth, Anne Nimell, Oskar Silén samt Andreas Westerberg. Scenografer är Mimmi Resman och Lasse Idman. Kompositör för en av produktionerna är svenska Leif Jordansson. Medverkande skådespelare i festivalen är Thomas Backlund, Anja Bargum, Wilhelm Enckell, Wilhelm Grotenfelt, Emil Grudemo El Hayek, Jon Henriksen, Paul Holländer, Edith Holmström, Niklas Häggblom, Alexandra Häggman, Gogo Idman, Jussi Järvinen, Milla Kangas, Samuel Karlsson, Julia Korander, Sue Lemström, Thomas Lundin, Nicke Lignell, Linda Mattsson, Åsa Nybo, Jonna Nyman, Marika Parkkomäki, Kira-Emmi Pohtokari, Matti Raita, Johanna af Schultén, Marc Svahnström, Jan-Christian Söderholm, Martin Åkesson samt studerande vid årskurs 2 på utbildningen för scenkonst vid YH Novia; Victoria Drugg, Julia Hellén, Domnike Himonas, Isak Järnmark, Viktoria Kasprik, Teemu Kippola, Luisa Marschewski, Rosanna Nyberg, Henrik Olsson och Vincent Saares.

På bilden: Maria Kallio
Foto: Anders Meinander

– Det känns som en halv evighet sedan hela den här processen inleddes. För min egen del startade projekt REKO hösten 2015 och mina idéer om vad det var jag ville eller skulle göra var minst sagt vaga. Jag hade skrivit en lösryckt scen om ett gräl i ett kök och tänkte att det kanske kunde vara intressant att undersöka kvinnors ilska i en pjäs. Omskrivning efter omskrivning genererade mera och mera text och flera och flera frågor kring ursinne, arbete och kärlekens väsen. När nu pjäsen sätts upp på Viirus ser jag fram emot att få se vad det egentligen är som jag har skrivit, berättar Maria Kallio som författat pjäsen Cirkelträning.

På bilden: Mikael Sjövall
Foto: Anders Meinander

– Jag började med att intervjua estlandssvenskar i Nuckö och läsa en massa böcker. Sedan hittade jag den tjechovska pistolen och den dramaturgiska kurvan i projektet REKO. Det ska bli spännande att få se hur mitt manus vaknar till liv på Busholmen, säger journalisten Mikael Sjövall som är aktuell med pjäsen Svek i Aiboland.  

De sju nyskrivna pjäserna visas två gånger var under perioden 9-12 maj och genom ett festivalpass har publiken möjlighet att ta del av samtliga föreställningar. Publiken har också möjlighet att köpa lördags- eller söndagsbiljetter, alternativt inträde till enskilda föreställningar.

Mera information 
www.viirus.fi

Biljetter
www.lippu.fi
[email protected], 09 440 224

Intervjuförfrågningar
Producent Laura Vuori 
[email protected], 050 540 9077

Intervju: Berättelser 1-2-3-4

Viirus och Ensemble Bulleribocks turnéproduktion Berättelser 1-2-3-4 fick urpremiär 10.4.2018 och har därefter spelat mer än 50 föreställningar för hundratals ivriga barn runt om i landet. Här nedan berättar föreställningens skådespelare Meri Anna Hulkkonen och Robert Kock samt turnétekniker Josef Donner om några erfarenheter och höjdpunkter från den gångna spelperioden, samt vad vi har att vänta av den finskspråkiga urpremiären i oktober 2019.

Meri Anna, berätta lite om Ensemble Bulleribock och hur det här samarbetet uppstod med Viirus för ett drygt år sedan?

Foto: Meri Anna Hulkkonen

– Det är alltså jag som står bakom och representerar Ensemble Bulleribock, som faktiskt inte är något direkt ensemble, utan enbart jag själv och de härliga typer jag väljer att samarbeta med kring olika produktioner. Som Robert Kock, i det här fallet! Vi hade redan länge diskuterat ett samarbete mellan Viirus och Ensemble Bulleribock och pjäsens regissör Oskar Pöysti och jag jobbade just då ihop med ett annat program. Vi satt en dag vid sminkbordet och bläddrade i Eugène Ionescos Berättelser-böcker.   

– Hembiträdet får bli en hund, sade Oskar.

– Såklart, tyckte jag!

Foto: Meri Anna Hulkkonen

– När jag får möjlighet att sätta upp teaterföreställningar för barn och unga så föredrar jag att arbeta med teman och en handling som breddar allmänbildningen och berikar innehållet för målgruppen. Jag behöver själv också bli lite galet förtjust i helhetsidén för att kunna påbörja produktionsarbetet. Gällande Berättelser 1-2-3-4 finns faktiskt författaren Ionescos första berättelsebok i min egen bokhylla och den tillhör en av mina älsklingsböcker. 

Josef, du är tekniker för föreställningen. Hur har det varit att jobba med Berättelser 1-2-3-4 ur ditt perspektiv, bakom spakarna?

– Föreställningen är jätterolig att köra bland annat för att det finns så många olika scener, känslor och effekter i den. Det gäller att vara på hugget och tajma sina stick rätt. Till en början kunde det leda till vissa komiska situationer.

Foto: Meri Anna Hulkkonen

– Det bästa har varit att se hur bra föreställningen passar in oberoende av utrymme och hur det i sin tur kan ändra på känslan. Av rent tekniska skäl föredrar jag ändå lokaler med lite mer plats.

Har ni som skådespelar några personliga favoritscener i föreställningen?

– Det har jag nog, men dem kommer jag ihåg bara på plats, just i samband med en föreställning. Jag har ett lite traumatiskt förhållande till just den här pjäsen, av någon anledning. Det finns en “bug” i hjärnan, som gör att jag inte kan tänka på föreställningens inre värld utan att samtidigt befinna mig i den på riktigt, alltså fysiskt på jobbet med scenografi och allt. Annars är det bara suddigt, konstaterar Meri Anna.

– Jag har många favoriter! Hela hiss-episoden får mig fortfarande att skratta högt, säger Josef.

Ni har ju turnerat runt hela landet, från Hangö till Vasa, Åbo till Tammerfors – finns det någon föreställning som har varit extra minnesvärd eller speciell?

– Det har varit härligt överallt. Hittills har jag haft en “Olipa kivaa”-känsla efter varje föreställning. Men jag minns att jag var extra glad efter en spelning på Gamla Rådhuset i Åbo. Det var daghemsgrupper i publiken, men jag kände en stark likvärdighet mellan barn och vuxna, berättar Meri Anna.

Foto: Meri Anna Hulkkonen

Och i oktober får föreställningen till vår stora glädje urpremiär på finska under namnet Kertomuksia 1-2-3-4. Vad kan den finskspråkiga publiken vänta sig av pjäsen, förutom bytet av scenspråk?

– Teater kan ju upplevas på vilket språk som helst, men upplevelsen blir förstås lite annorlunda om man inte förstår språket. Därför känns det jätteroligt att också den finskspråkiga publiken ska få se Berättelser 1-2-3-4 på sitt modersmål. När man har hittat en fin, välfungerande föreställning som man som skådespelare inte ens själv tröttnar på att spela, vill man förstås att så många som möjligt ska få ta del av den. Föreställningen kommer nog väldigt långt att förbli den samma på finska, även om vissa rytmiska nyanser varierar och språket kan erbjuda möjligheter till nya påhitt.

Turnébokningar

Berättelser 1-2-3-4 och Kertomuksia 1-2-3-4 kan bokas för hösten 2019 och våren 2020 på mejladressen [email protected] eller numret 050 444 0344. 

Intervju: Internationella barnboksdagen

I dag firar vi internationella barnboksdagen och det vill vi uppmärksamma genom att lyfta en av Viirus frilansande skådespelare, Meri Anna Hulkkonen, som har medverkat i flertalet produktioner baserade på just litteratur riktad till unga. Meri Anna har bland annat setts i föreställningarna Krakel Spektakel, Loranga, Masarin och Dartanjang, Lilla Anna och Långa Farbrorn, och nu senast i Viirus och Ensemble Bulleribocks samproduktion Berättelser 1-2-3-4 (2018), baserad på Eugène Ionescos barnböcker. Berättelser fortsätter också turnera redan i oktober 2019 – nu i finskspråkig tappning under namnet Kertomuksia 1-2-3-4. Längre ner i intervjun avslöjar vi även Viirus turnéproduktion för våren 2020, i vilken Meri Anna också skådespelar för en ung publik. Trevlig lässtund!

Foto: Janne Vasama

– Egentligen tycker jag inte om att kategorisera vissa verk eller föreställningar som just barnböcker eller -pjäser, utan för mig är det bara litteratur eller teater, för alla. Målgruppstänket är relevant inom marknadsföringen, medan jag själv gärna undviker att lägga den här typen av etiketter på konst, förklarar Meri Anna.

.

Meri Anna berättar att hon alltid har intresserat sig för berättelser och redan som barn och tonåring sysslade hon med isbalett och framförde flera traditionella sagor såsom Askungen, Snödrottningen och Jorden och Vingarna. Under några år då Meri Anna var bosatt utomlands fick barnlitteraturen mindre utrymme i hennes liv, men då hon själv blev förälder återupptäcktes intresset för genren.

– Utöver litteratur har även bildkonst alltid stått mig nära hjärtat och att själv teckna är viktigt för mig. I barnböcker sammanförs ju ofta de här två uttrycksformerna, fortsätter hon. Välskriven litteratur för unga ska utveckla läsarens tänkande, förtydliga och avdramatisera det svårbegripliga och ge fantasin möjlighet att flöda fritt.

Meri Anna konstaterar att hon skulle kunna lista minst hundra barnböcker hon gillar, men ett urval favoriter är ändå Stina Wirséns småbarnsboksserie Vem-böckerna (2005-2016), samtliga böcker av Inger och Lasse Sandberg, och i kategorin skönlitteratur ligger Barbro Lindgrens verk om Loranga (1969, 1970) Meri Anna varmt om hjärtat.  

– Jag tycker om den odisciplinerade vildsinthet som finns i både Loranga och i Christina Anderssons böcker om Jakob Dunderskägg (1969-1977). Jag ser fram emot att sätta upp och medverka i en produktion baserad på de här verken av Andersson på Skärgårdsteatern inkommande sommar.

Foto: Meri Anna Hulkkonen

För att Meri Anna ska vilja framföra ett litterärt verk på scenen krävs det förutom att boken är välskriven och intressant också att den väcker en stark passion och inspiration hos henne.

– Jag har lätt att förälska mig i välskrivna och vackert illustrerade berättelser, vilket i sin tur inspirerar till att leka vidare med, leva ut och dramatisera den världen.

Hon tillägger också att hon personligen inte har något större intresse av att göra teater baserad på romaner, även om de kan vara fantastiska böcker.

– Romanens värld och handling krymper på scenen eller filmduken, vilket gör att jag föredrar att arbeta med fragmentariska berättelser, där arbetsgruppen ges utrymme att leka med historien, hur den inleds och var den slutar.

Några verk som ingår i den här kategorin är Eugène Ionescos Berättelser-böcker, vilka uppstod spontant medan författaren hittade på fantasifulla sagor för sin dotter. Senare skrevs de ner och fick tillhörande illustrationer.

– Jag kunde inte låta bli att föreslå att vi skulle göra teater baserade på de här absurda sinnelandskapen, berättar Meri Anna.

Foto: Janne Vasama

I Berättelser 1-2-3-4 (urpremiär 10.4.2018) stod hon på scenen tillsammans med Robert Kock som också musicerade i föreställningen. Viirus egen Oskar Pöysti gjorde regidebut med pjäsen, Janne Vasama ansvarade för scenografi, kostym och ljus och Kristian Ekholm för ljudplaneringen. Josef Donner har verkat som föreställningens turnétekniker. 

Våren 2020 lägger Viirus upp ytterligare en turnéproduktion riktad till barn i åldern 6-10 år. Produktionen som görs i samarbete med Ensemble Bulleribock baserar sig på Jockum Nordströms prisbelönta verk om Sailor och Pekka. Med trotsig humor, några slarvigt slagna bluesackord och mycket berättarglädje ger vi oss ut på turné med en föreställning om hunden Pekka och hans vän sjömannen Sailor. I industriförorten i skuggan av den stora världen, där Sailor och Pekka bor, består livet av små vardagliga handlingar. Man går på marknaden, man hjälper Fru Jackson att tapetsera, man stannar upp och beundrar de stora lastfartygen. 

Källa: Rabén & Sjögren
Rättigheter: Rabén & Sjögren Agency, Norstedts

Sailor och Pekka-böckerna lämpar sig utmärkt för att framföra på scen, berättar Meri Anna ivrigt. Visst kommer vi att behöva arbeta ganska mycket med texterna och vissa scener kommer nog att bygga på helt nyskrivna inslag, men vi ser förstås också till att bevara och respektera verkens ursprungliga innehåll och känsla.

Meri Anna kommer själv att stå på scenen tillsammans med Robert Kock och Matti Raita. Föreställningen regisseras av Lidia Bäck, Oskar Pöysti står för dramaturgin, Janne Vasama för scenografi, kostym och rekvisita och Viirus tekniska chef Atte Pukero för tekniken. Föreställningens musik produceras av arbetsgruppen.  

– Musiken är en viktig del av pjäsen, konstaterar Meri Anna.

Det råder knappast något tvivel om att Meri Anna brinner för både barnlitteratur och -teater och avslutningsvis förtydligar hon ännu sin egen syn på vikten av, men också det fina i att spela för just en ung publik.  

– Teater är en viktig konstform som ska vara tillgänglig för alla, inklusive barn. I föreställningarna återspeglas samhället, de lyfter och konkretiserar historier ur olika världar, om livet och allt levande. Genom att samlas kring teaterföreställningar upplever vi och blir varse om saker hos oss själva, samtidigt som vi känner samhörighet. En ung publik är ofta extra uppriktig och transparent i sin respons för föreställningen och barns närvaro är stark och inställningen fördomsfri.

Boka föreställningarna

Kertomuksia 1-2-3-4 får finskspråkig urpremiär i oktober 2019 och kan nu bokas av turnékoordinatorerna Robin Reuter ([email protected]) och Veronica Aspelin ([email protected]). Mera information och trailer: www.viirus.fi/kertomuksia-1-2-3-4/

Föreställningen om Sailor och Pekka får urpremiär våren 2020. Preliminära turnébokningar riktas till ovannämnda kontaktuppgifter. Mera information finns snart på Viirus hemsida.